Skönlitterärt skrivande handlar om problemlösning

31.07.2021

Jag övervägde att kalla detta ett "skrivtips", men bestämde mig för att låta det gå under fliken "diskussioner" eftersom det egentligen handlar mer om principer om belletrism än om själva hantverket.

Det jag (och de många andra författare som har gett uttryck för liknande åsikter) är att man i varje berättelse kommer att stöta på problem. De kan ta sig olika uttryck. Kanske upptäcker du halvvägs igenom en roman att din huvudperson inte har något konkret mål över huvud taget och det därför inte finns något att uppnå med handlingen. Själv insåg jag häromdagen att två sidokaraktärer i en novell jag skriver hade samma mål och spelade samma roll för protagonisten, så att jag slösade ord och scener på att skilja mellan dem.

I det första fallet kan du gå tillbaka till dina anteckningar om din huvudperson, kanske fylla i ett formulär om ifrågavarandes personlighet (det finns tjugotals mallar på nätet) eller gräva i hans eller hennes bakgrundshistoria för att hitta ett problem som protagonisten kan vilja lösa. Alternativt kan du låta en sidokaraktär sätta press på huvudpersonen tills den måste välja mellan att fly eller fäkta. Och det finns självklart många andra sätt att komma tillrätta med avsaknaden av konkreta mål att uppnå! Det enda de har gemensamt är att du måste använda skrivkonstens redskap för att lösa ett problem.

Det finns ingen magi som kan lösa det åt dig, och det finns egentligen inget rätt och fel. Eller jo, att inte lösa ett problem som man är medveten om kan förstås räknas som ett fel, men det finns många tänkbara vägar att gå och du är den enda som kan avgöra vilken som är "rätt". Du kan bolla idéer med en vän om du behöver reda ut dina tankar, eller läsa några böcker med en handling som liknar din, eller på andra sätt skaffa dig input, men när det kommer till kritan är det du som måste öppna redskapslådan och välja om du vill ta fram hammare och spik, kofoten, skiftnyckeln eller skruvmejseln.

I fallet med min novell hade jag problemet att huvudpersonens föräldrar satte samma typ av press på henne och därför spelade samma roll i konflikten. Orsakerna till deras beteende var något olika, men nyansskillnaden var så liten att jag inte ansåg den intressant nog att behålla. Då var frågan vem av föräldrarna som var mest intressant; modern eller fadern? Jag velade ett tag men kom slutligen fram till fadern, och bestämde mig för att låta honom vara ensamstående. Genom novellen antyder jag att han känner sig tvungen att bevisa sig eftersom många i hans omgivning inte anser att en man kan uppfostra en flicka väl.

Det var då pappa var som stoltast - när han kunde bevisa att hans dotter minsann åt och tränade bra, så att ingen kunde skylla honom för att vara vårdslös, samtidigt som hon fick så fina betyg att ingen kunde klaga på hans uppfostran.

Eftersom konflikten mellan honom och huvudpersonen utgörs av att han har drivit henne att plugga väldigt hårt för att kunna göra en prestigefylld karriär som ger hyfsat hög lön, tyckte jag att det var intressantare med en förälder som personligen berörs av dotterns framgång än en förälder vars enda mål är att hon vill att hennes dotter ska göra en karriär som hon, modern, kan vara stolt över. Att fadern var den pressande tyckte jag verkade mer intressant.

Men en annan författare hade kunnat välja att behålla modern istället, kanske för att belysa tendensen att sätta högre press på sitt barn av samma kön än på sitt barn av motsatta könet! Det hade blivit en annorlunda vinkel för novellen, men det hade inte varit fel per se. Det var bara inte en berättelse som jag kände mig intresserad av att berätta just nu så jag löste problemet på ett annat sätt. Jag valde spik istället för skruv för att göra mig själv nöjd - inte för att det per definition var Rätt och Riktigt. Vem vet, kanske hade det kunnat fungera att behålla båda föräldrarna, göra dem lite mer olika varandra, låta dem bilda enad front och därmed tränga upp huvudpersonen i ett hörn - men så blev det inte den här gången.

Med detta sagt så vill jag att alla som läser mina skrivtips skall komma ihåg att de inte riktigt är "regler" utan snarare redskap. Berättarperspektiv är ett redskap som man kan använda på många olika sätt beroende på vad som passar en, något jag antydde i det här inlägget. Min egna uppfinning "nyckelrepliker" (som jag har skrivit om här och här) är ett redskap för att visa en karaktärs personlighet som man kan använda om man vill men hoppa över om man inte känner att de passar. Du behöver inte känna dig pressad att göra allt på en gång, och du behöver definitivt inte känna att det finns "rätt" eller "fel" svar på dina frågor.

Det bästa man kan göra som författare - det som man egentligen bara kan lära sig genom träning - är att bekanta sig med verktygen som står en till förfogande och lära sig att använda dem. I sinom tid kanske man utvecklar favoriter; tekniker som man använder oftare än andra. Kanske upptäcker du att en visst redskap sällan eller aldrig passar den typ av berättelse som du skriver, och då kan du låta det ligga kvar i redskapslådan. Det innebär inte att redskapet är dåligt, bara att det inte är optimalt för just dig just nu.

Så oroa dig inte för att göra rätt eller fel utan öppna verktygslådan och se vad du hittar. Och, som alltid, lycka till!