Jag tycker mycket om TV-serien Downton Abbey, och har skrivit om den vid flera tillfällen. Under de första fem säsongerna var handlingen nästan alltid tillfredsställande, och även om säsong 6 höll lite för högt tempo och inte gav samtliga karaktärer rättvisa fann jag den på det hela taget välskriven.

Författare av modern ungdomslitteratur, som berättas ur en tonårings/ung vuxens perspektiv, granskas ofta i sömmarna för att se om de har uppfyllt tonårsrösten. Med det menas att berättelsen låter som att den berättas av en ung person. Det handlar inte bara om att berättelsen handlar om "tonårsproblem" i stil med att bana sin egen väg oavsett vad...

Som ett stort fan av Hungerspelen och som en intresserad observatör av litterär debatt har jag märkt att många av seriens läsare gör en, i min mening, orättvis tolkning av bokens epilog. Liknande kritik har framförts mot många andra verk, men jag väljer att fokusera på det som jag är mest bekant med.