Berättarperspektiv: tredje person presens

17.07.2021

Det var mycket länge sedan jag skrev ett inlägg om berättarperspektiv här på bloggen, så jag tänkte att det var på tiden att skriva lite om tredje person presens! Låt oss börja med en snabb definition: i detta perspektiv omnämns huvudpersonen med namn eller med pronomen han/hon eller motsvarande och verben böjs i nutid. Ta det här exemplet från en novell jag för tillfället håller på att redigera:

Han reser sig och försöker ignorera svedan i handflatorna.

Enligt mig har tredje person presens en helt egen ton. När jag läser en berättelse ur detta perspektiv känns det som att sitta bakom en envägsspegel, sådana som används till förhörsrum, så att jag kan se och höra huvudpersonen i realtid men huvudpersonen inte är medveten om vem som betraktar honom eller henne. På ett sätt är detta perspektiv väldigt intimt tack vare sitt tempus, medan det samtidigt håller ett visst avstånd till läsaren eftersom man inte är befinner sig i karaktärens huvud undan är lätt skild från den.

I mitt inlägg "Berättarperspektiv: Att tänka på när du skriver i intim tredje person" gick jag igenom några vanliga misstag som är relevanta för alla former av tredje person, men idag vill jag istället fokusera på när jag tycker att det kan vara lämpligt att använda tredje person presens och vad du kan uppnå med det perspektivet.

När du vill använda presens men protagonisten inte behärskar det språk du vill använda

Detta är en av anledningarna till att jag skrev min novell Mina bästa minnen ur det här perspektivet. Huvudpersonen, Nils, är bara 10 år men jag ville kunna beskriva miljöerna och skildra hans tankar på ett sätt som jag tyckte verkade för "vuxet", eller för komplext, för att vara trovärdigt för en så ung person. Det innebar inte att jag skrev om koncept han inte skulle kunna förstå, bara att jag kunde tillåta mig formuleringar som i första person hade framstått som märkliga, till exempel:

Han sticker handen i jackfickan, kramar den lilla gröna spelpjäs han tog från mormors fiaspel före begravningen och ökar farten.

Försök ersätta "han" med "jag" så framgår det nog vad jag menar. Detta måste inte bero på att karaktären är för ung; det kan ha med utbildningsgrad att göra eller med att karaktären befinner sig på en plats eller bland personer som han eller hon inte kan beskriva.

När du vill ge ett obehagligt eller mystiskt intryck

Jag har hittills tagit exempel från två av mina egna noveller, de hittills enda som jag har skrivit ur det här perspektivet, och i båda fallen ville jag ta hjälp av formen för att förmedla stämningen. I den första novellen, En finsk stövare i leran, vars namn jag kanske skall ändra, ville jag förmedla känslan av obehag. Huvudpersonen blir jagad till sitt barndomshem av en hund och det är givetvis en otäck upplevelse. Det var det jag tänkte på när jag tidigare i inlägget liknade detta perspektiv vid en envägsspegel; protagonisten är inte medveten om att någon ser allt han/hon gör i realtid.

På ett liknande sätt tänkte jag när jag skrev Mina bästa minnen, men den novellen är inte avsedd att verka obehaglig. Den skall istället vara mystisk, eftersom tävlingens genre var mystik och eftersom den innehåller övernaturliga inslag. De inslagen är i sig lite obehagliga för huvudpersonen till en början, men syftet med avståndet mellan Nils och läsaren är att skapa lite lager att tränga igenom och därför större osäkerhet. (Jag vet inte hur väl det fungerade, men man kan ju alltid försöka!)

Nils sörjer nämligen sin mormor och är samtidigt en ganska osäker person, och jag gillade att ha tredje personens avstånd till honom för att under novellens gång kunna känna att jag som författare kom allt närmre pudelns kärna. Det är svårt att beskriva hur jag tänkte utan att låta flummig, men det här är i alla fall ett försök.

När du vill skriva i tredje person men har många tillbakablickar

Det här var en viktig del av beslutet att skriva En finsk stövare i leran i tredje person presens. Även om novellens egna handling utspelar sig i huvudsak under jakten innehåller den två viktiga tillbakablickar som tillsammans omfattar 1 221 av 3 853 ord. Dessutom kontrasterar jag genom hela novellen huvudpersonen som barn (omkring 10-11-årsåldern), huvudpersonen som sjuttonåring och huvudpersonen i det fiktiva nuet, som 23 år gammal. Detta beror på att huvudpersonen romantiserar sin barndom och har blandade känslor för de beslut han fattade när han var 17. Då underlättade det att skriva det fiktiva nuet i presens.


Naturligtvis finns det andra anledningar än dessa tre att använda tredje person presens. Kanske tycker du helt enkelt om att skriva ur det perspektivet eller så vill du experimentera med så många olika kombinationer av berättarperspektiv och tempus att du skriver varje ny text ur ett nytt perspektiv för att vänja dig vid det. Det här är hur jag ser och behandlar tredje person presens, men känn inte att du måste ha en Anledning med stort A varenda gång du skall välja perspektiv. Gå på din magkänsla och lycka till!