Vanliga misstag att undvika #3

Det finns vissa misstag som många författare begår. När jag identifierar tre stycken fyller jag på dem i min serie av vanliga misstag som man bör undvika när man skriver sina egna berättelser. De tidigare inläggen kan du läsa här och här!

Lägga för mycket tid och utrymme på berättelsens "bindväv"

Med bindväv menar jag det som tar berättelsen från dess viktiga scener eller stycken information. Ett exempel är en klassisk skattjakt. Gänget av huvudpersoner tar sig från plats till plats för att följa eller hitta ledtrådar som skall leda dem till slutmålet. Däremellan kan de ledas till sidoäventyr. Deras relationer sinsemellan kan också utvecklas mellan platserna. Men en stor del av den tid som gänget lägger på att resa från plats till plats utgör "bindväden" i berättelsens kropp.

Många författare, inklusive jag, är benägna att beskriva vardagliga händelser för att visa att tiden går i berättelsen, utan att den informationen tillför mycket. Ibland har jag skrivit två sidor för att förmedla något som hade kunnat sammanfattas på en halv sida. Om du märker att du ofta beskriver sådant som toalettbesök, lektioner i skolan, resor till och från jobbet, eller konversationer mellan karaktärer som inte utvecklar deras relation eller förbättrar läsarens bild av den, fråga dig själv vad som faktiskt bidrar till berättelsen och vad som är överflödigt.

Om du vill studera ett utmärkt exempel på en bra berättelse med ett överflöd av bindväv, titta på den ryska filmen Solaris. (Inte på den amerikanska romantikvarianten, utan den ursprungliga.) Det är en bra och intressant film, men den lägger säkert fem minuter på en bilresa. Inte biljakt, utan en bilresa utan dialog. Tala om överflöd!

Melodramatik

I ett gammalt inlägg redogör jag för vad melodramatik är, varför det är störande, och hur man kan undvika det, men jag sammanfattar det lite snabbt här. Melodramatik uppstår när en prosan i ett verk, alternativt en karaktärs agerande, reaktioner eller repliker förmedlar en känsla som är starkare eller mer överdriven än vad situationen rättfärdigar.

Ett typiskt exempel är att komma med en lång utläggning om hur mycket person A älskar person B efter att ha träffat B två gånger på ICA. Melodramatik kan också uppstå när man använder väldigt stora ord för att beskriva något vardagligt, till exempel att ens hjärta gråter tårar av blod för att man fick hicka under en presentation och alla ens klasskamrater skrattade åt en.

Jag tror att en orsak till att vi författare kan hänfalla till melodramatik är att vi själva blir känslomässigt engagerade i våra berättelser. Med tanke på att vi också omedvetet utgår från våra egna erfarenheter och känslor när vi skriver råkar vi ibland värdera händelser och personer i våra berättelser inte efter vad som har hänt på papper, utan vad som har hänt i vårt egna liv. Problemet är att läsaren inte har samma referensram, och att texten därför känns osammanhängande och melodramatisk.

En annan orsak till melodramatik är att man helt enkelt går upp i skrivandet så mycket att man inte tänker på hur dumma ens egna formuleringar faktiskt framstår. Det är en av många orsaker till att det är bra att låta ens manus vila ett tag innan man börjar redigera det. När man har distanserat sig själv från berättelsen är det lättare att bedöma den efter vad man har skrivit, snarare än efter vad man tänkte när man skrev den.

Stirra sig blind på grannen

Detta har inte så mycket att göra med vad eller hur man skriver, utan mer med ens inställning. Det är lätt att läsa om hur den fattiga ensamstående modern J.K. Rowling lade ner hela sin själ i ett projekt som sedan blev en av världshistoriens mest sålda och älskade berättelser; Harry Potter, och känna att ens egna framgångar bleknar i jämförelse. Själv har jag inte låtit sådant störa mig, men jag kan tänka på författare som jag känner eller vars författarliv jag är bekant med från till exempel authortube, som jag har skrivit om här och här, och tänka att de verkar ha knäckt koden till att få verk publicerade och att de på något sätt lyckas skriva bättre berättelser än jag. De flesta författare kan hamna i fällan att titta så mycket på vad andra gör att de inte uppskattar hur långt de själva har kommit.

Men precis som i fallet melodramatik så ser man bara det som andra människor visar. Att dina egna berättelser ibland inte känns lika magiskt fantasifulla som dem som andra har skrivit beror ofta på att du själv kom på dem. För dig känns det inte nytt och spännande eftersom du har varit med från början.

Vad gäller andras framgång så måste man tänka på att det är mycket mer än ren talang som avgör vilka berättelser som antas av förlag och hur mycket pengar författaren tjänar. Vem som läser manuskripten, vilka trender som gäller bland läsarna, hur stort språkområdet är där man verkar, hur snyggt bokens omslag blir; alla dessa faktorer bidrar till hur framgångsrik en bok blir. Om man dessutom pluggar eller arbetar på heltid har man inte samma förutsättningar att fördjupa sig i sin konst som en pensionär eller miljonär kanske har.

Att andra är framgångsrika innebär inte att du har misslyckats. Att andra skriver bra noveller eller romaner innebär inte att dina är dåliga eller att du är dålig. Och man kan alltid utvecklas! De berättelser jag skrev som tioåring är betydligt sämre än de noveller som jag har fått publicerade, och om fem år kommer jag förhoppningsvis att sopa golvet med den standard som mina nutida verk har satt. Detsamma gäller utan tvekan dig, som läser detta inlägg.

Och med det sagt: lycka till med vad du än skriver, och så ses vi på tisdag!