Tips för att undvika melodramatik!

15.05.2021

I förra veckans ord förklarade jag begreppet melodramatik, och jag skulle föreslå att du läser det inlägget innan du återkommer till detta. Här kommer jag nämligen att använda mig av de två exempel på melodramatik som jag gav där för att illustrera hur melodramatik kan ta sig uttryck och vad man kan göra åt den när man upptäcker den i sin egen text.

I båda exemplen har berättarjaget (A) fått reda på att hennes vän (B) har lagt ut olämpliga bilder på henne i berusat skick i sociala medier. En av deras kollegor drar ett skämt om saken på en personalfest i tron att A vet vad som hade hänt, och B tvingas berätta vad hon har gett. Det enda vi vet om A och B är att de är bästa vänner och arbetar på samma arbetsplats. Jag har utgått från att båda är kvinnor och på väg in i medelåldern.

Exempel 1: Melodramatisk reaktion

A bryter ner i tårar, skriker att B har förrått deras vänskap, springer från festen, kastar sig in i bilen och åker raka vägen hem. Hon ignorerar B:s samtal och sms och stänger av mobilen så fort hon har kommit hem. Sedan sätter hon i sig två hekto choklad som tröst, dricker upp sin sista whisky och gråter sig själv till sömns.

Vad är det som gör denna reaktion melodramatisk? I min mening finns det tre viktiga orsaker till att A:s reaktion i detta fallet verkar löjlig. Jag kommer att gå igenom dem var för sig, föreslå en förbättring och avsluta med att skriva en förbättrad version.

  • För många reaktioner.

    • A både a) skriker, b) springer iväg, c) kör från festen, d) vägrar svara, e) stänger av B:s kontaktvägar, f) tröstäter och g) dricker. Det är för mycket. Beroende på vilken typ A är (extrovert eller introvert, konfrontativ eller undvikande osv.) skulle hon antingen avslägna sig och dra sig undan för att dölja sina känslor, eller konfrontera B och skälla ut henne på plats. I det här fallet känner jag för att låta henne dra sig undan, men håll i minnet att det inte är fel att låta en karaktär vara dramatisk om det är så du föreställer dig vederbörande. Det måste inte per automatik vara melodramatiskt.

    • Detta innebär inte att hon inte kan dra sig tillbaka tillfälligt (vilket jag återkommer till senare), men hon kanske inte behöver stänga av sin mobil och tröstäta istället för att tala ut.

  • För extrema reaktioner/för stora ord.

    • Visst är det sårande och upprörande, och kan kännas som ett förräderi, när ens bästa vän går bakom ryggen på en, men att säga att någon har förråt hela ens relation när man vet så lite som A gör i den här situationen är att dra alldeles för höga växlar på händelsen.

    • Förutsatt att A inte är alkoholist eller har visat missbrukartendenser tidigare i berättelsen är det också överdrivet, och kan rentav vara stötande, att se henne dricka starksprit för att lugna nerverna, särskilt efter att hon har haft så lång tid på sig att samla tankarna.

    • Att äta stora mängder choklad eller glass är något av en litterär kliché. Det är ofta vad en kvinnlig karaktär gör efter att ha slut gjort med, eller blivit dumpad av, sin partner. Det antyder alltså att hon sörjer ett slut, men i det här fallet har B tydligt visat att hon inte vill avsluta deras vänskap. Därför verkar det nästan skrattretande att A bygger upp murar runt sig själv.

  • Känslostormen tar alldeles för lång tid på sig att blåsa över.

    • Visserligen vet vi inte exakt hur lång tid det för A att köra hem, men hon har tid att ignorera flera telefonsamtal och sms och äta 200 gram choklad. Hon somnar till och med utan att ge B en chans att förklara sig. Detta känns orimligt för någon som precis har fått reda på en dålig sak hennes bästa vän har gjort, eftersom hon inte kan veta vad B tänker eller känner. Nu framstår A som hispig och orättvis.

    • Men det är inte fel att låta A ta viss tid på sig att svälja chocken. Det är många som hanterar ilska genom att dra sig undan, känna sina känslor och sedan återvända med ett mer nyktert perspektiv. I det här fallet kan jag tänka mig att A skulle kunna åka en bit på vägen hem innan hon stannar vid vägkanten för att besvara B:s tredje eller fjärde samtal. Beroende på hur viktig personalfesten ifråga är kan man också tänka sig att A låter B hindra henne från att sätta sig i bilen.

Förbättrad reaktion*:

Tårarna vill tränga fram ur A:s ögon. Hur kunde B göra så mot henne? B lägger handen på hennes axel, som för att trösta henne som en vän skulle göra. A vänder på klacken, muttrar något om att gå på damernas och marscherar mot toaletterna så snabbt som stilettklackarna tillåter. Men hon stannar inte framför toalettbåsen, utan fortsätter ut genom branddörren. Hon drämmer igen den efter sig, lutar sig mot väggen och tillåter sig att snyfta. När telefonen börjar ringa med signalen som bara B:s samtal har lägger hon på luren och torkar ögonen. Hon vill inte veta av henne...

Efter en liten stund tänker jag mig att B kommer ut och hittar henne, men det här inlägget är redan påväg att bli ett av de längsta, så därför avbröt jag scenen.

*Disclaimer: Ibland vill man göra en karaktär melodramatisk. Det finns drama queens och drama kings i verkliga livet och det är i sig inget fel med att skriva om dem. Vissa genrer, såsom romantik, och ålderskategorier, såsom ungdomslitteratur, bjuder också in till melodramatik. I de fallen bör man fortfarande vara noga med att inte låta det gå överstyr, men kan ge sig själv lite större friheter. Mina tips gäller oavsiktlig, störande melodramatik.

Exempel 2: Melodramatisk prosa

Oroa er inte; det här exemplet kommer inte att ta lika lång tid och många ord att analysera som det första.

"Tårarna bränner bakom mina ögon, mitt hjärta slår mot mina revben som en fånge slår mot gallret i sin cell. Hur kunde hon göra detta mot mig? Min världsbild rasar samman som de smältande glaciärerna vid Jordens poler."*

*Detta är skrivet i första person ur A:s perspektiv.

Vad är det som, mer specifikt, gör denna beskrivning melodramatisk?

  • Första liknelsen. Att likna hjärtat i bröstkorgen vid en fånge i en cell är en kliché, vilket innebär att prosan känns trött och ointressant. Dessutom överdriven, för hjärtat skall ju faktiskt befinna sig i bröstkorgen. Det är inte som att någon har stängt in det bakom revbenen mot dess vilja.

  • Andra liknelsen. De smältande glaciärerna räknas som ett av de största hoten mot Jordens miljö, så det är både fånigt och lätt osmakligt att jämställa det med okänsligt postande av bilder.

  • Att hon rakt ut tänker att hennes världsbild rasar samman. Detta är ett fall av "telling" istället för "showing" (se även detta och detta inlägg om abstrakt språk) och lämnar därmed inget utrymme för tolkning. Istället får man A:s tankar och känslor skrivna på näsan.

Förbättrad version*:

"Tårarna bränner bakom mina ögon och jag känner min puls i öronen. Hur kunde hon göra detta mot mig? Hon lägger en hand på min axel men jag skakar den av mig. Att hon har mage att försöka trösta mig!"

*Disclaimer: detta är inte fantastisk prosa. Jag skulle förmodligen fortfarande vilja redigera den här paragrafen, och du kanske skulle formulera dig helt annorlunda. Prosa är i mångt och mycket en smaksak.

Sammanfattningsvis...

Så finns det ingen anledning att slita sitt hår om man upptäcker att ens karaktär eller ens prosa är för melodramatisk. Det är bara att skriva på och sedan läsa igenom berättelsen och sedan redigera den i efterhand, gärna efter att den har vilat ett par veckor.