Abstrakta ord #1: vilka de är och varför man (i regel) bör undvika dem

09.04.2021

Ett mycket vanligt tips för att skriva bättre och intressantare prosa är att ersätta abstrakta ord med konkreta. Vanligen definieras konkreta ord som något som vi kan uppfatta genom sinnesintryck, medan abstrakta ord är koncept som vi känner eller tänker på men som inte går att uppfatta utifrån. Det är inget fel på den definitionen, men jag skulle vilja lägga till min egna beskrivning av abstraktion, nämligen att ett ord blir mer abstrakt ju mer beroende det blir av läsarens egna associationer.

Vad menar jag med det?

Varje människa har olika associationsmoln för olika saker. Om du blev biten av en tax när du var liten kanske du associerar taxar med smärta och rädsla, medan din granne, som brukade passa sin fasters taxar när hon själv var på semester, associerar dem med att tjäna pengar på ett enkelt sätt samtidigt som man får leka med gulliga djur. Så fort vi upplever någonting kommer vi att associera det med tidigare jämförbara upplevelser.

Då kanske du frågar dig hur ett ord blir mer abstrakt av associationer om vi ändå drar kopplingar till allt vi upplever? Poängen är att vissa koncept enbart grundar sig på våra individuella känslor, tankar och upplevelser. Till exempel kan jag föreställa mig en impressionistisk målning med dess brist på linjer och dess lätta penseldrag och beskriva den som vacker i texten, eftersom jag uppskattar den konststilen. Men om någon av mina läsare tycker att ingenting av värde har målats sedan barocken kommer han eller hon att se en helt annan målning framför sig, eftersom vederbörande associerar andra sinnesintryck med orden vacker tavla än vad jag gör.

Vad är problemet med det?

Detta är i viss mån en smaksak, men det finns en anledning till att tipset att ersätta abstrakta ord med konkreta sådana är vanligt. Om du fyller din berättelse med värderingsord såsom vacker, bra eller fånig utan att beskriva vilka egenskaper som du eller din karaktär anser vara vackra, bra eller fåniga, så är läsaren hänvisad till sina egna uppfattningar. Det gör att läsaren undermedvetet kommer att slappna av och inte ta sig tid att sätta sig in i berättelsens detaljer, helt enkelt därför att berättelsen lämnar streckade rader där man själv kan fylla i vad som helst.

Om du å andra sidan börjar skriva om riktigt stora, filosofiska begrepp i stil med lycka, ånger eller gudstro kommer läsaren troligen att känna sig tvångsmatad med din egna livsåskådning (och det är inte det vi har skönlitteratur till; det hör hemma i essäer och ledartexter!) eller så kommer vederbörande att uppleva det som melodramatiskt. Säg att din huvudperson är en glad optimist och precis har fått besked om att hon väntar en rejäl skatteåterbäring. Då låter det lite larvigt om hon går förbi ett hus med stockrosor och tänker "ah, de här blommorna är färgade av lycka!"

De flesta skulle nog associera lycka med starka färger, men vilken stark färg man tänker på varierar vilt. Det innebär att man som läsare inte kan ta för givet att huvudpersonen ser samma färg som man själv gör när man läser, så man kan inte se stockrosorna framför sig. Dessutom verkar det melodramatiskt och får dig som författare att verka som en try-hard som verkligen, verkligen vill låta poetisk och smart. I nästa veckas skrivtips kommer jag att gå närmare in på hur man kan undvika eller åtgärda abstrakta ord och ge fler exempel för att visa vad jag menar.

"Show, don't tell"

De abstrakta värderingsord som jag nämnde tidigare räknas ofta som förklaring ("telling") snarare än beskrivning ("showing") eftersom de säger åt läsaren vad vederbörande skall få för intryck snarare än att förmedla det intrycket genom sin beskrivning. Vid något tillfälle kommer jag att göra en miniserie om hur man beskriver istället att förklara, men det lär dröja några veckor ännu för det är ett väldigt stort område. Nästa vecka kommer istället, som skrivet, tips för hur man gör sig av med abstrakta ord, och därefter ett diskussionsinlägg för när man kan vilja använda abstrakta ord, för ni vet ju vad man säger - ingen regel utan undantag!