Abstrakta ord #2: hur man blir av med dem (med exempel!)

16.04.2021

I förra veckans skrivtips förklarade jag vad jag menar med abstrakta ord och varför det är bra att försöka undvika dem, så idag kommer jag att kasta mig rakt in i mina två exempel.

Första exemplet: "Ah, de här blommorna är färgade av lycka!"

Det här var ett exempel från förra veckans inlägg. Karaktären som tänker detta har nyss fått en stor skatteåterbäring och är mycket glad och lättad. För att motivera den väldigt starka känslan kan vi säga att hon måste betala skadestånd efter att hennes hund bet hennes granne och att hon var rädd att behöva sätta sig i skuld eftersom hon själv inte har råd med skadeståndet. När hon då har fått återbetalning från Skatteverket kan man tänka sig att hon är så lättad att hon blir euforisk och ser hela världen genom rosa glasögon. Detta citat handlar om stockrosorna utanför ett hus hon går förbi, säg på vägen till affären.

Problemet med denna beskrivning är ordet lycka. Det är ett abstrakt koncept som det sannolikt inte lämpar sig att skriva långa utläggningar om i ett såpass mundänt sammanhang. Det blir bara melodramatiskt. Dessutom beskriver det inte stockrosor över huvud taget. Hur tusan ser något ut som är färgat av lycka?

Samtidigt är personen som beskriver dem själv lycklig. Det innebär att man bör behålla en glad ton och använda ord som vi associerar med gott humör utan att direkt säga "person X är på gott humör." Vi måste också komma ihåg att karaktären uppenbarligen tycker om att titta på stockrosorna. Därför bör vi beskriva dem på ett sätt som gör dem tilltalande, till exempel såhär:

"De djupröda stockrosorna blandar sig med de gula och vita för att lysa upp den gråa fasaden."


Andra exemplet: "Han var så snygg att alla såg sig om efter honom. Jag önskade att jag var som han."

Vi vet ännu inte vem som talar, men låt oss säga att det är en man som börjar studera till läkare och vet att han kom in som reserv och inte hade klarat sig utan poängen från Högskoleprovet. Själv är han mycket medveten om sitt utseende och är inte förtjust i det. Så ser han en av sina medstudenter som ser ut att vara den som får de högsta betygen, kanske inte från professorerna men i alla fall från tjejerna. För huvudpersonen är den främmande unge mannen förkroppsligandet av framgång, status och allt annat som han inte anser sig själv ha.

Nu vet vi att huvudpersonen jämför sig själv med den främmande studenten, till sin egen nackdel. Men, som du kanske märkte när du läste exemplet ovan, så säger det oss inte mycket att få veta att någon är snygg och att en annan önskar att han själv vore det. Har man dåligt självförtroende - och det har alla ibland - är det så man tänker. Det är inte unikt och därmed inte intressant, eftersom det är så vagt. Om vi inte vet vad det innebär att "vara som han" är det ett abstrakt koncept och vi som läsare kommer att fylla i det med någon vi själva ser upp till, istället för att sätta oss in i berättelsen och i huvudpersonens situation.

En förbättring skulle kunna se ut såhär:

Han behövde bara sätta foten över tröskeln för att vi andra skulle vrida våra huvuden åt hans håll. När han log mot professorn avslöjade han en jämn tandrad bakom mörka läppar och när han försökte lägga en av sina mörka lockar bakom örat drog den sig fram igen så att den blänkte gyllene i det kalla ljuset. Själv skakade jag mina smutsblonda stripor ur ögonen och drog in magen, men jag visste att det inte kunde mäta sig mot magrutorna jag anade bakom hans snäva vita tenniströja. Till och med det lilla födelsemärket på handen som grep om hans portfölj gjorde honom vacker. Professorn gav honom ett brett leende och hälsade honom välkommen. Hon hade inte ens tittat upp när jag kom in.*

*Jag vill påpeka att det här inte är fantastiskt språkbruk. I en faktisk berättelse skulle jag vilja redigera det här stycket ett par gånger.

Här får vi veta att studenten som huvudpersonen beskriver är konventionellt attraktiv och drar uppmärksamheten till sig. Vi märker också att vår huvudperson ser ner på sig själv i jämförelse. Till exempel hade han inte behövt kalla sitt hår smutsblont, ett av de minst tilltalande sätten att beskriva ljust hår, eller tänka att han "aldrig kan mäta sig" med den andres fysionomi. Vi har fått veta vad som gör honom osäker och har specificerat vad det är han anser sig sakna; självbekräftelse från andra. Alla tittar upp när denne student kommer in i salen och professorn, som inte lade märke till vår huvudperson, ler med uppenbar belåtenhet.

Nästa vecka kommer jag att avsluta serien om abstrakt versus konkret språk med en liten diskussion om när och i så fall hur man kan använda abstrakt språk, men efter dessa båda skrivtips-inlägg hoppas jag att det framgår varför man i regel skall skriva konkret och hur man kan göra det.