Utnyttja kontraster i din dialog!

Dialogen är en viktig del av nästintill varje berättelse. Det är genom den som läsaren får ta del av sidokaraktärernas tankar och känslor, och som karaktärerna förmedlar information sinsemellan. Som för alla aspekter av fiktion är kontraster ett utmärkt verktyg för göra dialogen komplex och intressant.

Det finns fyra sorters kontraster som vi kan använda i konversationer. Tänk bara på hur du själv talar! Man kan säga olika saker till olika personer, säga något annat än vad man själv tänker eller säga något som inte stämmer överens med verkligheten. Dessutom talar vi alla på något olika sätt. Låt oss utforska varje kontrast för sig.

Olika budskap/attityd till olika mottagare

Vilken relation vi har till olika människor avspeglas i vårt ordval, vår artighetsnivå och vad vi väljer att tala om. Ett exempel är Anna Catarina "Catrin" Ambrosia i Alice Lyttkens roman På villostig som jag läste ut i veckan. Mild spoilervarning!

Catrin är en professorsdotter som under den gustavianska eran i slutet av 1700-talet flyr undan ett arrangerat äktenskap till sin farbror i Stockholm - tror hon. I själva verket hamnar hon hos en mer avlägsen släkting med samma efternamn, Ambrosius, vars fru Eleonora "Nora" är bokensfrämsta bifigur. Hon är en sedesam men obildad och fördomsfull kvinna. Henne måste Catrin hålla på gott humör vilket hon motvilligt gör i ett tonfall som gärna beskrivs som "likgiltigt" eller "överseende" eller "tålmodigt".

I motsats till Nora Ambrosius står Lova Fridbom, en bildad, världsvan, frivilligt prostituerad fröken som Nora hatar med glödande passion, bland annat för att hon misstänker sin äldre, mer utbildade och sociale make för att söka sig till Lova nattetid. Catrin hyser större sympati för samhällets olycksbarn och till dem kan man räkna även välborna kvinnor, för vid tiden ifråga hade kvinnor mycket begränsade rättigheter, en herrans massa skyldigheter och ganska liten kulturell och social frihet. Därför lyssnar hon ivrigt till vad Lova har att säga, talar varmt till henne och ställer djupa och ärliga frågor till henne som hon aldrig skulle drömma om att ställa till Nora. Här kommer hur Catrin reagerar på ett stycke av Lovas världsåskådning respektive Noras:

Att jag är av ackurat samma uppfattning och att jag inte är ensam om att ha den.

Ses, seså. Nora, intet är sant av det du säger. Sätt dig ett slag (...)

Att anpassa dialogen till lyssnaren är ett utmärkt sätt att visa såväl relationer mellan människor som samhälleliga normer. Catrin kan ju inte sätta sig upp emot Nora för ofta. Dels vill hon av personliga skäl stanna i Stockholm och dels är Nora en äldre, gift dam. Samtidigt ser hon ner på henne. Resultatet blir att hon behandlar Nora som en nyckfull tonåring.

Skillnaden kan också illustrera en karaktärs inställning till samhälleliga normer; en fin ung dam som Catrin skulle förväntas se ner på en förtappad kvinna som Lova, men hon värdesätter dennas bildning och välvilliga uppträdande högre än samhällets fördömande av Lovas inkomstkälla.

Fundera på vem din karaktär gillar respektive ogillar och vem som omgivningen förväntar sig kommer att bli behandlad med mer eller mindre respekt. Om du skriver en spekulativ berättelse, till exempel fantasy, kan ordval och tonfall i dialogen hjälpa dig att skildra kulturen. Sägs ditt fiktiva prästerskap ha direkt kontakt med gudarna och kunna dra förbannelser över sina fiender? Då bör det avspeglas i hur folk tilltalar prästerna. Tror huvudpersonen att det är ruffel och båg? Då kanske vederbörande är den ende som inte behandlar präster extra väl.

Dialog som skiljer sig från inre monolog

Ibland vill eller kan man inte säga vad man tänker. I Harry Potter och hemligheternas kammare - spoilervarning - har Harry stora problem som han håller hemliga, tematiskt nog. Han kan tala med ormar, vilket är en Slytherinbegåvning som får folk att tro att han eggar på de mystiska attackerna, han har börjat höra röster i slottet som ingen annan kan höra och han har blivit upptäckt på platserna för flera av ovan nämnda attacker. I ett samtal med rektor Albus Dumbledore får Harry frågan om det finns "något mer" som han vill berätta utöver att svära sin oskuld till övergreppen.

Harry funderar på rösterna som bara han hör, rykterna som går runt skolan och faktum att han kan tala med ormar. Han överväger att berätta att sorteringshatten nästan placerade honom i Slytherins hus istället för Gryffindors. Men han är för rädd för att Dumbledore skall döma honom lika hårt som hans skolkamrater och svarar därför nej.

Detta säger väldigt mycket. Det visar att Dumbledore inser att Harry har fler bekymmer än han låter påskina, att Harry värdesätter Dumbledores omdöme och att Harry är orolig att han själv faktiskt är farlig och inte vill få det bevisat för sig. Genom att sätta tankar i juxtaposition till repliker förmedlar J.K. Rowling Harrys inre konflikt på ett träffande och trovärdigt sätt.

Jag vill passa på att tillägga att det här är mycket svårare att förmedla i en film eller serie, där tittaren inte har tillgång till huvudpersonens tankar. Bristen på denna kontrast är en av många orsaker till att filmatiseringar ofta förlorar flera lager av komplexitet och blir mindre intressanta än böckerna som de adapterar.

Det finns säkert åtskilligt som din karaktär tänker men inte säger. Fundera på vem de vågar vara ärliga mot och vilka ämnen som de är mest frispråkiga med. Tänk på hur lady Edith Crawley i Downton Abbey håller på en hemlighet som skulle förstöra hennes systers rykte men som bara hotar med den när hon anser sig behöva slå på djungeltrumman för att få sin vilja igenom. Vilka tankar och vilken vetskap delar dina karaktärer med sig av och varför?

Lögner

I vissa fall går vi längre än att säga sådant som vi inte menar; vi säger sådant som inte är sant. Även de mest godhjärtade, rättframma hjältarna kan behöva, eller anse sig behöva, ljuga för den goda sakens skull. Detta inträffar i det kanske mest kontroversiella avsnittet av hela Avatar: den siste luftbändaren, nämligen Den stora klyftan (The great divide). Spoilervarning!

Våra hjältar måste korsa en klyfta mellan två berg. Terrängen är oberäknelig och det finns gott om rovdjur, så de ansluter sig till en guide som skall leda dem och två lokala klaner genom klyftan. Klanerna är våldsamma rivaler; Gan Jin-klanen hävdar att Zhang-klanen stal en kristall från dem för flera generationer sedan, medan det enligt Zhang-klanen var Gan-Jinerna som orättfärdigt anklagade och fängslade förfadern Wei Jin Zhang. I det fiktiva nuet bråkar klanerna om allting och gör det svårt att ta sig fram utan att stanna och skrika eller slåss.

Så småningom blir gruppen attackerade av rovdjur eftersom båda klanerna tog med sig mat, även om guiden hade förbjudit det. Aang räknar ut att rovdjuren är mer intresserad av maten än av attacken och han får alla att samarbeta så att de kan lura bort djuren och ta sig ur klyftan. Både Zhang- och Gan Jin-klanerna tackar varandra för att ha kämpat väl, men sedan nämner någon Wei Jin och kristallen igen, och de förbereder sig för en duell.

Utmattad av deras envisa aggression erbjuder Aang sig att berätta vad som "verkligen" hände, nämligen att kristallen i själva verket bara var namnet på en boll i en sport som några barn och ungdomar spelade med varandra. När klanhövdingarna inser att de har bråkat om en barnlek går de båda med på att gräva ner stridsyxan och behandla varandra som goda grannar.

Avsnittet slutar med att Aang bekänner för sina vänner Katara och Sokka att han hittade på hela historien och inte har en aning om vad som faktiskt hände. Många Avatarfans blir upprörda av att den moraliskt rättrådige Aang ljuger, men jag älskar det här avsnittet av just den anledningen. Avatarens uppgift är, som jag beskriver i detta inlägg, att upprätthålla fred och balans. Ingen minns vad som faktiskt hände med kristallen utan bråkar bara för konfliktens skull. Det skadar alla i längden och det ingår inte i Aangs uppgift att granska källorna och lägga historien till rätta. Hans uppgift är att skapa fred och han gör det som verkar rimligast för en tolvåring; drar en rövarhistoria som kan tillfredsställa båda parter i konflikten.

I verkliga livet ser vi ofta lögner som dåliga eller som ett nödvändigt ont. Jag tycker själv att ärlighet varar längst! I fiktiva berättelser kan lögner däremot vara fascinerande. Ju mer komplicerad eller unik anledning din karaktär har att ljuga, desto mer intressant blir konflikten. Att Den stora klyftan är så kontroversiell visar vilken svår sits Aang sitter i; han kan inte lösa konflikten genom sanningen eftersom ingen vet sanningen längre. Han måste "synda" för att hindra Zhang-klanen och Gan Jin-klanen från att utplåna varandra.

Så vilka anledningar kan dina karaktärer ha att förvränga eller frångå sanningen, och vem kommer de att vilja föra bakom ljuset?

Olika människor talar på olika sätt

Detta låter uppenbart - vi känner alla folk som talar olika - men det är inte alltid lätt att implementera när vi skriver. Man har sin egen stil och det påverkar även dialogen, men det finns två sätt att göra den mer unik för varje karaktär. Ju fler personer som deltar i berättelsen desto viktigare blir det att skilja dem åt. Som alltid är redigeringen författarens bästa vän.

#1 - Vad vi säger

Människor tänker på olika saker och i olika mönster och det avspeglar sig givetvis i tal. Jag läser och tittar på många berättelser och tänker ofta mycket på det jag har läst och sett. Därför citerar jag ofta böcker, serier, sånger och filmer. En god vän till mig jobbar i sjukvården och verkar ha en hårresande anekdot från jobbet för varje tänkbart samtalsämne. Låt oss ta ett litterärt exempel: På villostig, som jag nämnde ovan.

Huvudpersonen Catrin är bildad och beläst och hon citerar diverse diktare både i sina egna tankar och i sin dialog. Den verklige samtida poeten och kritikern Johan Henric Kellgren citerar hon ofta, och det är inte för att visa att hon är världsvan eller förmer, utan hon är så bekant med hans verk att hon spontant kommer att tänka på dem.

Hennes värdinna och ingifta släkting, Nora, är väl medveten om hur obildad och illa skolad hon själv är i förhållande till sin mans släkt och umgängeskrets. Hon nämner Anna Maria Lenngren, en annan verklig samtida poet, några gånger och understryker att hon minsann vet vem denna dam är. Hon citerar henne inte och har inte mycket att säga om hennes verk men anstränger sig för att simulera sin omgivnings samtalsämnen.

Vad faller sig naturligt för dina karaktärer att säga? Det kan bero mycket på berättelsens tema. I min novell Sista kvällen i Sverige talar huvudpersonerna mest om gemensamma minnen och om sin framtid, eftersom de snart kommer att flytta isär efter att ha varit oskiljaktiga i tre år. Vem kan säga vad i din berättelse?

#2 - Hur vi säger det

"Mediet är budskapet" sägs det. Hur våra karaktärer formulerar sig spelar lika stor roll som dialogens innehåll. Försöker de låta så självsäkra som möjligt? Är de arga, vädjande, nonchalanta eller utmanande? En replik kan få omvänd betydelse om den sägs sarkastiskt. "Så duktig du är!" kan lika gärna vara en förolämpning som en komplimang.

Jag kommer att tänka på en av de mest avslöjande scenerna i hela Stjärnornas krig, som jag hänvisade till i min analys av Anakin Skywalker/Darth Vader. Scenen ifråga är från Klonernas attack och skildrar Anakins kärleksförklaring till Padmé Amidala. Efter en monolog om hur stark hans kärlek är säger han följande:

Vad kan jag göra? Jag kommer att göra vad som helst som du önskar.*

*Fritt översatt av mig.

Om han vore vem som helst annars skulle han kanske ha sagt något i stil med: "Känner du detsamma för mig?" Istället erbjuder Anakin sig att lyda vad Padmé än säger, på samma sätt som han senare lovar Palpatine lydnad. Att en kärlekskrank ung person påstår att den "skulle göra vad som helst" för sin flick- eller pojkvän är så vanligt att det är en litterär kliché. Vad som är ovanligt är att behandla föremålet för ens intresse som en herre och sig själv som undersåte, och skillnaden ligger i Anakins ordval.

Anakins formulering, i kombination med hans undergivna kroppsspråk, är vad som först fick mig att vilja skriva hela min analys av honom. Jag har fäst mig mycket vid den repliken eftersom den är så avslöjande. Man kan rentav kalla den för en nyckelreplik.

Fråga dig själv hur dina karaktärer vill framstå för dem som de talar med. Tror de att de bara kan vara tilltalande genom att utlova ovillkorlig lojalitet och lydnad, som Anakin Skywalker? Anser de sig vara förmer än sina kollegor, som Sir Humphrey Appleby i Javisst, herr minister? Eller tror de att de inte kan förlita sig på nära och kära utan måste visa sin självständighet, som Agnes Jensen i Matador? Ett budskap har tusen formuleringar. Inte varje replik är en nyckelreplik, men vår personlighet, självbild och världsbild sipprar in i det mesta som vi säger.

Med det sagt: lycka till med vad du än skriver, i synnerhet med din dialog, och så ses vi på tisdag!