Tre skräckinjagande troper

Magi som stjäl ens "själ"

Jag satte citattecken runt själ eftersom jag inte menar den traditionella betydelsen av själen som ens hela personlighet och erfarenhet. Visst är Harry Potters dementorer obehagliga men det jag syftar på är varelser eller magi som tar delar av ens jag och antingen förintar dem eller vänder dem emot en.

Den oändliga historien

Michael Ende skrev ett av de bästa symboliska magisystemen i Den oändliga historien. Vi kan kalla det för Fantásiens minnespris, och jag har hyllat det i tidigare inlägg här på bloggen. När Bastian Bux sugs in i Fantásien kan han önska sig vad som helst och få det, men för varje önskan förlorar han ett minne. När han äntligen har uppfyllt sina drömmar har han glömt varför han ens drömde dem. Det otäcka med det är att det är nästan omöjligt att inte falla för frestelsen att förändra sig själv eller sin omgivning, framförallt eftersom Fantásien är en trasig och sorgsen värld.

Antingen låter man sin omgivning förfalla eller så förlorar man sig själv. För vad händer när det enda man minns är en värld som ger en allt man pekar på? Inget gott, det kan jag garantera.

Avatarversum

En annan fantastiskt byggd fantasivärld är Avatarversum. I andra säsongen av Legenden om Korra (spoilervarning!) går några karaktärer in i andevärlden. Efter diverse äventyr kidnappas de av en ande som kallas De förlorade själarnas dimma. Dimman får en att fixera sig vid sina egna värsta minnen och största rädslor på bekostnad av logiskt tänkande. Den kan fånga människor i decennier, sekel; säkert längre genom att inte tillåta dem att fly undan sina egna tvångstankar.

Det sorgligaste är hur våra hjältar lyckas fly. Tenzin är barn till Aang, ende överlevaren av folkmordet på luftbändare och den förra inkarnationen av Avataren (en reinkarnerande halvgud). Tenzin är (såvitt han vet än så länge) det enda av barnen som ärvde luftbändning. Därmed har han en hel kultur att föra vidare och en legendarisk far att leva upp till, och han går vilse i dimman medan han muttrar att han är Avatar Aangs son och luftbändarnas framtid. Så ser han sin far i dimman, och utbrister att han aldrig kommer att kunna vara "den mannen du var". Aang svarar att han har rätt; han är inte Aang och borde inte vara det. Han är Tenzin i egen rätt.

Beväpnad med sin fars uppmuntran får Tenzin dimman att klarna så att han kan hitta sina syskon och sin dotter och lämna fängelset. Men han klarar det bara eftersom han var fixerad vid en man som är till hälften ande och kunde materialisera sig för att banka lite förnuft i honom. Hans syskons inre demoner kunde inte jagas bort av någon annan så de fastnade i sina egna huvuden. För dem av oss vars föräldrar inte är andligt livsförsäkrade halvgudar skulle dimman vara omöjlig att undfly, även om det enda den gör är att tvinga en att tänka det man redan tänker.

Kroppslig invasion

Ibland är det inte ens tankar som vänds emot en, utan ens kropp.

The Thing

Få berättelser fångar sina karaktärer i hemskare fällor än en av de få skräckfilmer som jag faktiskt vill se om: The Thing (Saken) från 1982. Forskarna på en isolerad forskningsstation i Antarktis tar in en hund som verkar harmlös tills dess kropp slits sönder inifrån och deformeras av en utomjording som under filmens gång infekterar den ena forskaren efter den andra. Den är svår att stoppa eftersom den smittar genom fysisk kontakt och infekterar kroppen genom att imitera värdens celler. Således kan vem som helst vara en av sakerna men se ut som sitt vanliga jag, och tro att den är sitt vanliga jag.

Att man kan tänka och agera som vanligt medan ens kropp förvandlas till ett vapen för en förintande invasionsstyrka är både läskigt och äcklande. Framförallt som alla som besätts av Saken (med ett möjligt undantag för hunden) kämpar emot invasionen som redan har besegrat dem.

Min implementering av tropen

En kväll för omkring fem år sedan gick jag igenom några gamla mappar och hittade en novell jag skrev som en uppgift i engelska i högstadiet. Den handlade om en flicka som blir besatt av sin döda systers spöke. Hennes syster talar genom hennes mun och får henne att gradvis glömma sina minnen, vilket hon nu förklarar för "dig", novellens anonyma läsare, som hon nu själv har besatt. Det var den enda av mina tidiga berättelser som jag reagerade starkt på i vuxen ålder. Den fick det att krypa i kroppen på mig och jag kunde inte sluta tänka på den. Jag översatte den till svenska och redigerade den. Den blev sedermera publicerad i antologin Sommarskuggor med titeln Du har inte långt kvar.

Jag försökte länge sätta fingret på exakt vad det var som drog mig tillbaka till den här historien, och jag tror att jag har insett vad det är; nämligen att både protagonisten och läsaren fångas i sina egna kroppar och inte ens kan ta ett eget steg. Denna yttersta form av klaustrofobi är något som inte upphör att både fascinera och uppröra mig.

Magiskt slaveri

Det finns en annan sorts besatthet som innebär att man själv är medveten om sina handlingar, även när de går emot ens vilja, men inte kan påverka dem eftersom en annan person kontrollerar en.

Drakar och demoner

Det mest uppenbara exemplet är hur vampyrer fungerar i många moderna tolkningar (som har väldigt lite att göra med Bram Stokers Dracula). Jag kommer att fokusera på vampyrer i Drakar och demoner (DnD).

Enligt denna mytologi kan en "fullständig" vampyr, alltså en som har blivit omvänd och sedan druckit blod av den vampyr som omvände vederbörande, skapa underhuggare i form av s.k. "vampyryngel". Det sker genom att vampyren dricker tillräckligt mycket av den andra varelsens blod för att denne ska dö och sedan odö. Den återuppstår som en blodtörstig, solalergisk, men mycket svag vampyr. Den äkta vampyren blir då dess herre med fullkomlig kontroll över sin underhuggares kropp. Jag tänker låta Astarion Ancunín från spelet Baldur's Gate 3 beskriva* hur fasansfullt det är:

Våra herrar har komplett kontroll över oss. De talar, och våra kroppar reagerar. (...) Ibland beordrade [min herre] oss att underkasta oss tortyr. Ibland beordrade han oss att tortera oss själva.

*Fritt översatt av mig.

Stjärnornas krig

Stjärnornas krig anses vara science fiction, men det är fortfarande fantastik så jag räknar in det här. I den kronologiskt tredje filmen Mörkrets hämnd utlyser kansler Palpatine Order 66; massmordet på jediordern. Detta kan han göra genom ett chip som har satts in i huvudet på varenda klon i Republikens armé. Republiken har nämligen köpt en armé av klonade, stridstränade slavar som är genetiskt programmerade att vara så lydiga som möjligt (jäpp, detta är den goda sidan). Jag tycker själv att slaveri är ett av de yttersta symtomen av mänsklig ondska, men det är chipen som gör klonernas situation verkligt förskräckande.

De är nämligen så starka, och så omsorgsfullt integrerade i männens hjärnor, att deras kommandon överröstar individernas egna tankar och känslor. Man ser effekterna tydligast i Clone Wars (spoilervarning!). Rex, kapten för legion 501, mottar order 66 från kanslern. Tillsammans med den halva av sin legion som han reser med attackerar han den enda jedi de har ombord; Ahsoka Tano. När hon slutligen lyckas förlama Rex och befriar honom från chipet berättar han den bittra sanningen; att de måste slåss mot hans bröder eftersom de inte längre är sig själva.

Jag hatar att säga det, men de bryr sig inte! (...) Mina bröder är redo att dö, och ta er och mig med sig i fallet.

Vad vi författare kan lära oss av detta

Vad man fruktar är såklart väldigt personligt, och skräck anses vara effektivast om det skrämmande fenomenet representerar något som läsaren eller tittaren själv har upplevt eller är rädd för att uppleva. Till exempel representerar de ovan nämnda troperna, som kan hålla mig vaken om natten, olika former av hjälplöshet. Jag är långt ifrån ensam om att avsky tanken på att inte behärska mina egna omständigheter.

Om du vill skriva effektiv och minnesvärd skräck, fundera på vilka delar av din berättelse som en läsare kan tänkas uppleva i verkliga livet. Jag har vid två tillfällen skadat mina fötter så att jag knappt kunde gå. När jag var elva behövde jag kryckkäppar i flera veckor och jag undviker finskor, löpning och mycket annat för att inte drabbas av detsamma igen. Inte undra på att mer extrema versioner av min kroppsliga begränsning är så otäcka!

Skräck kan vara rensande eftersom den låter oss se våra egna tankar och upplevelser utifrån. När en fiktiv karaktär överkommer de begränsningar som vi själva fruktar är det både underhållande, fascinerande och inspirerande. Jag tror inte att målet med varenda berättelse bör vara att förändra folks liv, men att väcka katarsis hos en eller annan läsare är en eftersträvansvärd bonus.

Med det sagt: lycka till med vad du än skriver, hur skräckinjagande det än är, och så ses vi på tisdag!