Michael Ende: mer än en barndomsfavorit

26.09.2021

Michael Ende är en tysk belletrist som levde mellan 1929 och 1995 och skrev fantasy/sagohistorier för framförallt barn. Han är mest känd för sina romaner Momo eller Kampen om Tiden, som på tyska kallas "Momo oder Die seltsame Geschichte von den Zeitdieben und von dem Kind, das den Menschen die gestohlene Zeit zurückbragte" (för tyskar älskar tydligen orimligt långa titlar) samt Den oändliga historien, som på tyska heter "Die unendliche Geschichte". Naturligtvis skrev han flera andra böcker också, men dessa är de mest kända, som många människor världen över har hört talas om även om de inte har läst dem.

Själv har jag läst både Momo, Den oändliga historien och Jimmy Knapp och Lukas lokföraren, och jag älskar dem alla djupt. Detta inlägg kommer inte att vara en recension eller sammanfattning av dessa böcker, eller en berättelse om Michael Endes egna liv. Istället kommer jag att berätta om vad i sagor som fängslade - och fortfarande fängslar - mig.

Men jag vill börja med att säga något som förmodligen förtjänar ett helt eget diskussionsinlägg, nämligen att de bästa barnböckerna är sådana som underhåller en som barn, men vars djup och finess blir uppenbara först när man har mognat. Tyckte jag om Momo redan som liten? Absolut, men numera älskar jag boken för att jag förstår dess djup bättre än jag gjorde när jag först läste den. Begå inte misstaget att tro att barnböcker inte kan vara filosofiska eller underfundiga!

Endes världsbygge är ohämmat kreativt

En av anledningarna till att jag så gärna läser fantasy och science fiction är möjligheten till oändligt kreativa världar, och de bästa författarna inom dessa genrer är, enligt mig, de som trampar upp helt nya stigar i sin fantasi. I Jimmy Knapp och Lukas lokföraren stöter titelkaraktärerna till exempel på en skenjätte. Han är en man som inte ser ut att försvinna mot horisonten, utan som ser enorm ut på långt avstånd men som krymper till normal storlek ju närmare han kommer.

För det första är det ett så oväntat sätt att förvränga både det verkliga konceptet att vi avstånd får saker att verka mindre och den inom fantasy vanliga tropen jättemänniska att jag blir glad bara av att påminna mig om att någon kom på en sådan idé. För det andra använder Ende det här komiska, oväntade fenomenet till att illustrera hur rädsla ibland är helt oberättigad. Jimmy, bokens huvudperson, blir inledningsvis rädd för mannen som verkar enorm, och skenjätten själv berättar att folk tror att han är farlig eftersom de aldrig kommer honom tillräckligt nära för att inse att han är lika liten och harmlös som de. Är inte det ganska djupt, när allt kommer omkring?

Jag, som älskar nästan varje djur, var själv ängslig för hundar tills en nära familjemedlem skaffade en vacker, livlig tik som jag har hjälpt till att vakta och som jag trivs mycket bra med. Tidigare var jag orolig helt enkelt för att jag var ovan vid hundar. Jag växte inte upp dem och var inte van vid att tolka deras kroppsspråk, och reagerade därför med avståndstagande. Du kan säkert komma på paralleller i det mänskliga samhället där folk inte har brytt sig om att lära känna varandra utan reagerat med fientlighet på minsta avvikelse. Men Michael Ende skriver en aldrig på näsan genom att säga "och det är därför ni inte skall döma hunden efter håren, barn!" utan visar bara ett orealistiskt exempel i sin fantasivärld på ett högst realistiskt problem i vår värld.

En av de bästa antagonisterna i skönlitteraturens historia

Det är allmänt känt att antagonister - framförallt de som kan kallas för onda - inte är lätta att skriva, varken för böcker eller för vita duken. Men Michael Ende är en av de få författare som har lyckats skapa motbjudande, onda, men samtidigt unika och komplexa "bad guys"; de grå herrarna, nämligen tidstjuvarna från Momo eller Kampen om tiden.

De är alla likadana, vilket brukar vara en röd flagga för lättjesamt skrivande, men det stör mig faktiskt inte. De grå herrarna är en monolit; ju mer tid de får folk att spara, desto mer tid kan de stjäla från dem, och ju mer tid de stjäl desto fler av dem bildas. Jag tänker inte beskriva exakt hur det går till, för hur de grå herrarna livnär sig är ett viktigt avslöjande i själva boken, men det är överraskande kreativt.

Vad som gör dem så spännande i min mening är dock hur de fördärvar världen. Det finns en tragisk scen där en grå herre övertalar en frisör att inte prata så mycket med sina kunder utan bara klippa dem så fort som möjligt, så att han hinner med att betjäna fler under en dag och får mer betalt samtidigt som han sparar tid. Och varför, frågar den grå herren, skulle frisören besöka sin mamma så ofta? Det räcker med någon gång i veckan. Och så där fortsätter det. De enda i staden där boken utspelar sig som inte går att "omvända" från behagliga liv till tidssparande, häktiska liv, är barn, och framförallt flickan Momo.

Den olycka och apati som de grå herrarna sprider är oändligt mycket mer skrämmande än antagonister i stil med Voldemort eller Sauron, vars mål är att ... ta över världen, för att de vill ... styra världen, eftersom de ... älskar makt ... av någon anledning vi inte vet. Och som naturligtvis inte kan komma på något mer kreativt än att styra med grym, oförsonlig hand som garanterar att ingen kommer att uppskatta och genuint vilja stötta deras styre. De grå herrarna är annorlunda. De vill åt folks tid på samma sätt som en stat vill åt sin befolknings pengar, och de appellerar till människors vilja att spara tid för senare bruk (precis som vi "får tillbaka" skatt i form av bidrag, offentliga tjänster och infrastruktur), även om de aldrig ger tillbaka tiden människorna "sparar".

Om du inte accepterar dig själv som du är, finns det till sist inget av dig kvar att acceptera

Jag var osäker på hur jag skulle beskriva det här konceptet, men det dyker upp i Den oändliga historien, i vilken huvudpersonen Bastian (bokstavligen) läser sig in i en sagovärld där han kan önska sig vad som helst och få sin önskan uppfylld. För en 10-årig, knubbig, ignorerad och mobbad liten kille framstår det såklart helt fantastiskt, och han börjar önska sig ett stiligt yttre och forma sina omgivningar efter eget sinne. Nackdelen är att han förlorar ett minne för varje önskan han får uppfylld.

Så ju mer han önskar sig för att skapa ett liv som han, Bastian, vill leva, desto mer glömmer han vem han, Bastian, är. Vad är poängen med att få allt du har kommit på att du vill ha under din livstid, om det innebär att du glömmer bort de erfarenheter som fick dig att önska dig det? Är det inte bättre att fortfarande vara tjock och veta och förstå varför du är det och hur det påverkar dig, än att vara smal och konventionellt vacker och inte minnas någon anledning att uppskatta det?

Om du istället accepterar hur du ser ut och gör det bästa av den situationen, i form av att klä och föra dig på ett smickrande sätt och hantera ditt hår på ett sätt som du trivs med (eller till och med går ner i vikt, om det är vad du vill), så kommer du att minnas varför du vill se så bra ut som möjligt och vad du gjorde för att nå ditt mål. Det är mycket mer tillfredsställande än att en dag inte längre minnas dina ansträngningar och bara "återfödas" som magiskt attraktiv.

Det här är ett djupt koncept som Ende bakade in i sina magisystem istället för att köra ner det i halsen på sin läsare som ett Djupt ™ ställningstagande, och det är just det som gör det så anslående.

Hans böcker är så uppfriskande äventyrliga, roliga och överraskande!

Sist men inte minst vill jag påminna om att Endes böcker inte är enbart djupa, fantastiska kommentarer på människan och hennes samhälle, utan också genuint underhållande. Jag kommer att försöka lägga vantarna på fler av hans böcker, för de halsbrytande äventyr han skickar sina protagonister på är värda att följa med på som läsare. Och det finns så många guldkorn av komedi i varje bok att man kan få ont i kinderna av att flina eller skratta. I Jimmy Knapp och Lukas lokföraren förekommer till exempel kungen Alfons den kvart-i-tolfte. Han föddes nämligen kvart i tolv. Det är en detalj jag fortfarande börjar fnissa åt om den dyker upp i mitt huvud, och även om det förmodligen säger mer om mig och om hur löjligt lättroad jag är, tänker jag använda det som ytterligare ett argument för att du skall läsa Michael Endes verk.

Lycka till med vad du än skriver för tillfället, och glöm inte att läsa!