Sent in, tidigt ut #1

19.12.2020

Att komma sent till festen och att lämna den innan den har hunnit bli tråkig är en beprövad skönlitterär teknik. Tanken är att läsaren inte skall behöva se kulisserna sättas upp och skådespelarna bli sminkade, utan skall släppas in i salongen först när ridån går upp och pjäsen börjar. På samma sätt skall man inte behöva se städarna sopa bort fusksnön och skådespelarna byta om när uppvisningen är över. Man skall bara se det intressanta och spännande.

Jag vill påpeka att detta inte är en absolut regel. I många klassiska romaner får man se en väldigt lång upptakt. Till exempel anses Jane Eyre i första hand vara en kärlekshistoria, men eftersom man får se Janes uppväxt långt innan hon träffar Mr. Rochester så kommer man in i salongen långt innan skådespelarna har hunnit läsa sina repliker. Det gör inte den boken sämre; det är helt enkelt ett annorlunda sätt att skriva.

Icke desto mindre är det bra att vara medveten om varför denna tumregel finns och vad den kan vara bra för. I det här inlägget kommer jag att gå igenom hur principen om att komma sent och kan appliceras på bok-, scen- och dialognivå. Om två veckor kommer uppföljaren; nämligen hur man kan lämna en bok, scen eller dialog tidigt. Jag insåg att det skulle bli ett alldeles för långt inlägg om jag tog allt på en gång.

Att inleda boken sent

Även om du som författare bör känna till stora delar av dina karaktärers bakgrundshistoria, så är det ovanligt att läsaren behöver följa huvudpersonen sedan hon var fem år om katalysatorn (se: förra veckans inlägg om struktur) inträffar när hon är femton. I vissa genrer, exempelvis fantasy, är prologer vanliga. De är undantag, eftersom de vanligen bara visar en riktigt viktig händelse, och även om man skriver en prolog bör man vara noga med vilken händelse som inleder det första kapitlet i det fiktiva nuet.

Ett tips jag har hört är att boken skall börja en kvart innan huvudkaraktärens liv ändras för gott. Det skall man ta med en nypa salt, därför att vissa berättelser kräver ett sammanhang för att katalysatorn skall vara begriplig och kännas relevant. Om boken är spekulativ eller innehåller fantastiska element i stil med magi, varulvar eller marskolonier, brukar huvudpersonens status quo vara intressant i sig eftersom den är så olik läsarens. Det gör att man gärna kan börja en eller ett par dagar före katalysatorn.

I andra genrer, till exempel thrillers, är relationer mellan karaktärer viktiga, eftersom läsaren vill kunna gissa vem som begick brottet och varför. Då kan man behöva mer än femton minuter för att illustrera de olika karaktärernas förhållande till varandra och visa potentiella konflikter.

I de fall där katalysatorn inte är beroende av en värld som är radikalt olik vår egen eller av relationer, är det däremot lämpligt att skissa en snabb bild av protagonisten och dennes vardag femton minuter innan katalysatorn inträffar. Katalysatorer som inte kräver mycket bakgrundsinformation är vanligen sådana som kommer utifrån eller inte kan förklaras av huvudpersonen.

Ett exempel är att romantikromaner vanligtvis inleds med att huvudpersonen träffar sitt kärleksintresse. Att träffa och förälska sig i en person är inte något som behöver förklaras för läsaren, för att se huvudpersonen leva sitt vanliga liv innan en potentiell älskare kommer som en blixt från klar himmel är vanligen inte särskilt spännande för en romantikläsare. Ridåerna har inte gått upp än.

Ett annat exempel är hur Gregor Samsa i Franz Kafkas bok Förvandlingen vaknar som insekt redan i första scenen. Varken han eller läsaren har någon aning om varför, men det är ändå uppenbart att det kommer att förändra hans liv, så man kan som läsare intressera sig för historien även om man ännu inte vet någonting om Samsa själv.

Att komma sent till en scen

Jag har hittills skrivit två av fem inlägg i en serie som handlar om olika former av skönlitterär konflikt. Varje bok, akt och scen bör innehålla flera av de fyra typerna av konflikt, men brukar fokusera på en av dem. Beroende på vilken typ av konflikt som ligger i fokus kan scenen börja vid olika tidpunkter. En intern scen, där huvudpersonen reflekterar, har ibland inte någon egen katalysator. Alternativt inträffade katalysatorn i föregående scen, som den interna scenen reagerar på.

I det här fallet är det bäst att gå rakt på sak, det vill säga att inte låta protagonisten sitta och öva på glosorna i spanska i två sidor innan han bryter ihop för att hans flickvän har gjort slut med honom. Om syftet är att visa att han inte kan koncentrera sig är det förmodligen mer effektivt att låta honom tänka att han borde plugga istället för att gråta. Läsaren är intresserad av hans emotionella reaktion på föregående scen. Glosorna är en del av bakgrunden, som skall representera hans vanliga liv som nu störs av att han blivit dumpad. Att han lyckades koncentrera sig på dem ett litet tag är därmed inte relevant för läsaren.

Jag skulle dock säga att de flesta scener har ett socialt eller samhälleligt fokus och drivs av interaktioner mellan människor. Om två vänner börjar bråka på en fest eftersom en av dem lade ut fyllebilder av den andra på instagram är det troligen inte jättespännande att först läsa om tågresan till festen. Istället kan man låta dem interagera under festen och ha roligt med varandra tills bomben släpps och den ena vännen inser vad den andra har gjort.

Att tala är silver; att tiga är guld

Det sägs att skönlitterär dialog skall vara naturlig, men tänk själv på hur mycket kallprat du kan få ur dig under en kväll med kompisarna innan du efter tre timmar faktiskt säger något minnesvärt. För författare (åtminstone för mig) är det frestande att låta karaktärerna berätta om sin dag, diskutera vädret, klaga på magknip och så vidare och först efter ett par sidor komma till saken och diskutera elefanten i rummet. Även om det känns naturligt så är det sällan nödvändigt - just eftersom det är naturligt! Den typen av konversation kan läsaren fylla i mellan raderna.

Det innebär inte att vartenda ord som en karaktär säger måste vara betydelsefullt. Att se karaktärerna interagera avslappnat med varandra kan vara både trevligt och informativt, men man får inte låta det gå till överdrift, eller ännu värre: lägga all den avkopplade, "ospännande" dialogen i början av samtalet.

Låt oss ta ett exempel: de två vännerna från scenexemplet ovan står vid baren med varsin drink och klagar på sin chef. Efter tio minuter kommer en av deras kollegor fram till dem och säger till vän A att hon inte borde dricka så mycket, med tanke på vad som hände senaste gången. Då kommer vän B att rodna och försöka dra sig därifrån, men kollegan hinner före och visar bilderna på instagram för vän A. Såhär skulle man kunna skildra vännernas samtal innan det urartar till ett bråk:

"Kommer du ihåg den gången chefen hade glömt kaffesumpen i kaffeapparaten över julen? Den var helt grön och pälsig när vi kom tillbaka i januari."

"Nä, jag var inte där. Jag hade ju influensa. Men det var alltså därför ni kastade ut kaffeapparaten! Jag tyckte att det var säkrast att inte fråga. Men det är iallafall inte lika illa som hundkexen han dräller överallt ..."

Vi fortsatte att påminna varandra om vår latmask till chef och hans ohyfsade hund, tills Kalle kom fram till mig och hånlog mot min piña colada.

"Säker på att du skall dricka den där? Det gick ju inte jättebra förra gången, eller hur?"

Jag rynkade pannan. Vad menade han? Jag tittade mot A, som plötsligt blivit röd i ansiktet.