När/hur kan det vara lämpligt att använda abstrakta ord?

I mina inlägg om varför respektive hur man bör ersätta abstrakta ord med konkreta nämnde jag att jag skulle skriva en liten diskussion om i vilka sammanhang man kan använda abstrakta ord och uttryck, och detta är det inlägget. Som alltid när det gäller att bryta regler anser jag att man själv bör bedöma varje situation för sig. Om man känner till en regel och förstår varför den finns till kan man för det mesta avgöra om det är lämpligt att bryta den. Därför kommer jag inte att skriva om det är Okej med stort O att skriva abstrakta ord i det ena eller det andra fallet.

Istället kommer jag först att varna för vad som kan visa att du som författare kanske inte är redo att skriva abstrakt och sedan ge ett tips för att göra det väl. Jag kommer att avsluta med en situation där jag personligen gillar att använda abstrakta ord och förklara varför. Låt oss börja.

Bryt inte en regel du inte förstår

Jag kanske borde göra ett helt inlägg om den här principen, för den gäller på konstens (och livets) alla områden. Hm... jag borde nog vänta med att skriva ett sådant inlägg tills jag kan uttrycka mig mindre dramatiskt.

Hursomhelst, för att återvända till ämnet, så är det olämpligt att börja skriva om abstrakta koncept som sorg, längtan eller heder om du motiverar det på det här sättet: "Visst har jag hört att man inte skall skriva abstrakt, men i det här fallet är det okej att jag inleder min bok med en essä om frihetens väsen, för min huvudperson är minsann en filosof! Så det så!"

Om du resonerar på det sättet har du inte förstått det fina i kråksången. Skönlitteratur är inte lämpad för abstrakta teologiska eller filosofiska utläggningar. Visst kan man utforska ett tema i sin berättelse, men det är sällan effektivt att utforska det direkt genom språket. Det är mer effektivt (och framförallt intressantare att läsa) om man undersöker ett tema genom karaktärerna och deras handlingar. Om du försöker ignorera det är du troligen inte mogen nog att bryta regeln. Och detta säger jag inte för att vara nedlåtande! Det var inte länge sedan jag tenderade att avbryta en scen för att skriva små utläggningar om vänskapens natur, helt enkelt eftersom jag inte förstod varför de uppsatserna inte hörde hemma i min berättelse.

Hur vet du då när du är redo att bryta en regel?

Svårt att säga, eftersom jag inte vet hur just du tänker, men låt oss återvända till exemplet ovan. Om du motiverar en (kort!) filosofisk utläggning såhär: "När min huvudperson har sluppit ut ur fängelset blir han ihop med en väldigt possessiv kvinna, så när han äntligen tar mod till sig och gör slut med henne kan det passa att han reflekterar över hur han först nu är fri på riktigt" - ja, då vet du förmodligen vad du ger dig in i. Det innebär inte att du kommer att göra rätt i första utkastet och inte kommer att behöva omformulera din huvudpersons abstrakta resonemang i efterhand, men det innebär förmodligen att du vet vad du gör.

Specificera ditt abstrakta resonemang!

Verkar den uppmaningen bekant? Det beror förmodligen på att jag skrev ett skrivtips om att specificera ett tema, och jag skulle rekommendera att du läser hela den texten eftersom jag inte kommer att upprepa mig mycket här. I exemplet om den f.d. fången som under romanens lopp slipper ut ur en osund relation skulle specifikationen se ut såhär:

Steg 1. Frihet är ett komplext och komplicerat fenomen och man kan inte "knäcka koden" med utgångspunkt i bara en människas liv. Det här fallet säger inte mycket om exempelvis ekonomisk frihet. Så vi skalar bort en del av begreppet och får ett resonemang om ...

Steg 2. Personlig frihet, som passar mycket bättre i sammanhanget. Det handlar om konsekvenserna av en mans livsval. Men vad innebär personlig frihet? Handlar den om rörelsefrihet? Ja, när han satt i fängelse gjorde det det, men med tanke på att han tänker på frihetens natur först efter att ha sluppit ur sitt ohälsosamma förhållande handlar temat kanske snarare om ...

Steg 3. Emotionell frihet. Vår huvudperson skulle kunna resa över halva jordklotet men ändå inte vara fri från den stress och olycka som emotionell misshandel eller manipulation leder till, på samma sätt som pengar inte kan köpa lycka.

Visst låter detta mycket mindre melodramatiskt?

Min personliga preferens

Jag tycker om att använda abstrakta ord som inte beskriver det jag vill beskriva. Om det låter flummigt beror det på att det är det, så jag borde ta ett exempel, i det här fallet från min novell Mina bästa minnen:

I bakhuvudet säger en röst som är väldigt lik mammas att [Nils] inte borde fortsätta, men han känner något som han inte har upplevt sedan mormors hjärtattack. Han vill veta vart stjärnorna är på väg, och så snart han får reda på det kommer han att känna sig - inte glad, det har han inte varit på fyra månader, men kanske - tillfredsställd?

Den känsla jag försökte beskriva i det här fallet är nyfikenhet. Som skrivet i utdraget dog Nils mormor för fyra månader sedan, och han har fortfarande inte kommit över det. "Stjärnorna" som han talar om är det första som har väckt hans intresse sedan dödsfallet, men om jag rätt ut skulle skriva att han var nyfiken så skulle det inte finnas mycket för läsaren att tolka och passagen skulle därför bli mycket tråkigare.

Jag anser att min användning av de abstrakta orden "glad" och "tillfredsställd" utgör en ganska effektiv beskrivning av känslan av att fatta intresse för något för första gången på flera månader, just eftersom de beskriver hans egen spekulation snarare än de förklarar hans sinnesstämning. Sammanfattningsvis tycker jag om att ibland använda abstrakta begrepp för att "ringa in" det jag egentligen skriver om utan att nämna det vid namn. Det är en personlig preferens, och inget som jag skulle rekommendera som en tumregel, men det är ett exempel på hur man kan bryta regeln på ett medvetet sätt.