Hur jag utmanar mig själv att bli en bättre författare

I ett par inlägg här på bloggen har jag nämnt att jag gillar att utmana mig själv när jag skriver, och idag tänkte jag beskriva hur det faktiskt kan ta sig uttryck i olika stadier av ett verk. Jag funderade på att göra ett skrivtips av det, men jag har inte använt utmaningar tillräckligt många gånger för att de skall ha fallit in i ett identifierbart mönster. Därför blir detta istället en guidad tur genom Sigrids novelleskapader.

Ett utmanande koncept

Året var 2022 och jag gick i yrkeshögskola. En dag funderade jag - som jag ofta gör - på vilka berättelser som verkligen tilltalar mig. Närmare bestämt frågade jag mig vad som gör diverse relationer intressanta i mina ögon, och fick ett infall: skulle jag kunna skildra en relation där båda parterna var i (så gott som) samma utsträckning förövare och offer?

Jag vill påpeka att jag under den här tiden höll på att växa ur nybörjarstadiet som författare. Min första publicerade novell, Tavlan, hade jag blivit nöjd med eftersom den var logiskt sammanhängande, hade viss känsla bakom sig, och uppvisade acceptabel prosa. Två år senare, 2022, började jag ställa, och tyckte mig kunna möta, mer avancerade förväntningar. Komplexa karaktärer, träffande beskrivningar och mer originella eller oväntade intriger blev allt viktigare för mig. En sak som jag hittills inte hade testat att skriva var en protagonist med verkligt osympatiska karaktärsdrag.

Jag är ganska stolt över den meningen. Dels så illustrerar den lycka och hoppfullhet in absurdum, eftersom det är nästan omöjligt att vara så exalterad att man ler dagen lång, och dels så gillar jag dess rytm. Gryning och skymning är i sig vackra ord som börjar med en utdragen stavelse och slutar med en kvick stavelse. De väcker också en vacker bild i läsarens huvud, eftersom himlens skådespel ofta är som vackrast när solen går upp respektive ned. Själva meningen låter lika vacker som huvudpersonens framtidstro.

Därför satte jag entusiastiskt igång att skriva Bröder emellan, en novell om två bröder som återses för första gången på flera år och som båda har skadat varandra på flera sätt. Jag vill inte berätta mycket om själva handlingen av två skäl: novellen är inte publicerad, och den har genomgått många förändringar under de tre år som jag har arbetat med den. Givetvis har jag inte suttit med näsan i denna novell hela tiden, men jag har med ojämna mellanrum redigerat den, och den har tagit sig många former. Den röda tråden har alltid varit att huvudpersonen med alla till buds stående medel har försökt hindra sin yngre bror från att dras djupare in i sitt drogberoende.

Mycket har förändrats. Varenda namngiven karaktär har bytt namn en till två gånger och andra syskon i skaran har lagts till och dragits ifrån. När jag först skrev berättelsen hade jag nyligen läst mycket fantasy och historisk fiktion, och jag insåg senare att jag hade gjort huvudpersonen våldsam på ett sätt som var alldeles för drastiskt i nutida Sverige, så jag fick justera det.

Jag redigerade den igen häromveckan. Lite har lagts till och dragits ifrån, och jag börjar känna mig tillfreds med berättelsen efter vad som känns som en halv evighet. Ännu finns det 1-2 scener som jag tror behöver läggas till, och så måste jag redigera språket på djupare nivå eftersom min huvudperson inte är fullt medveten om sina egna åsikter och känslor. På grund av vem han är som person måste ganska mycket stå mellan raderna.

Alla dessa redigeringar har förbättrat textens generella kvalitet, men framförallt har de syftat till att klara utmaningen; att skriva om två personer som gör vad de uppfattar som sitt bästa men som ändå båda har sårat varandra djupt. Utmaningen uppmuntrade mig att skriva en av mina mest komplexa noveller hittills, och även om det slutar med att jag och/eller framtida läsare tycker att en av bröderna bär en större skuld än den andra så har jag fortfarande uppnått något som jag kanske inte hade åstadkommit utan utmaningen.

Utmanande redigering

Förra sommaren skrev jag en kort liten novell som faktiskt började som en utmaning. Jag ville skildra ett år av besvikelser i en ung högutbildad persons liv i ett särskilt format; ett stickprov ner i varje månad av ett år från och med hennes examen. Stickprovet skulle vara ett stycke berättelse och ett citat, antingen i form av en replik eller ett textmeddelande. Endast slutscenen, som utspelar sig i det fiktiva nuet, fick vara lite längre. Det berodde på att de första vinjetterna skildrar hur huvudpersonen nådde till det första någorlunda stabila kapitlet av sitt vuxna liv.

Vissa av vinjetterna bygger på mina och mina jämnåriga vänners erfarenheter, men texten är en skildring av den situation som min generation i helhet finner sig i; en arbetsmarknad som både kräver hög utbildning och lång tidigare erfarenhet, kombinerat med en hård bostadsmarknad och stigande bostadspriser. Den handlar mindre om en person eller ens en relation (för huvudpersonen får en pojkvän några månader in i berättelsen) och mer om vår zeitgeist. På grund av det fick varken huvudpersonen eller hennes pojkvän ett namn. Inte heller beskrivs deras utseende, mer än att pojkvännen har glasögon.

För några dagar sedan, när jag hade redigerat Bröder emellan, tog jag mig an årsnovellen, som jag tänker kalla den hädanefter på grund av att den har bytt titel två gånger och att jag funderar på att byta en tredje gång. Jag insåg att den bara låg några dussin ord över 1000, och att vinjetterna var som skisser av scener, utan mycket färg eller skuggning. Då gav jag mig själv två utmaningar: att få ned antalet ord till under 1000, och att skriva ur ett helt objektivt berättarperspektiv.

Eftersom stilen är så skissartad och huvudpersonerna varken har namn eller ansikten tänkte jag att årsnovellen passade för att experimentera med objektiv tredje person, alltså ett perspektiv som agerar som en kamera. I objektiv tredje person omskrivs huvudpersonen som han eller hon, och berättelsen har ingen inblick i dess känslor eller tankar. Man kan bara beskriva vad karaktärerna säger eller gör.

Jag gillar ofta att skildra karaktärers tankar och låta dem reflektera över sin situation, men jag har ett tag tänkt att jag borde förbättra min förmåga att visa genom att förlita mig mindre på att utforska. Därmed inte sagt att det är fel att låta karaktärer reflektera, bara att jag är benägen att förlita mig för mycket på dialog och inre monolog och att jag försöker lära mig att skriva mer balanserat. Årsnovellens fokus på social konflikt snarare än inre eller mellanpersonlig sådan gav mig ett utmärkt tillfälle att prova på det.

Jag kan med nöje meddela att novellen i sin nuvarande form är 991 ord lång, och att jag inte någonsin visar vad huvudpersonen tänker, även om varje vinjett handlar om vad hon gör. Den svårast reflektionen att omarbeta var en mening i den första vinjetten som illustrerar den nyutexaminerade kvinnans framtidstro. Ursprungligen stod det:

"Livet låg för hennes fötter!"

Detta är huvudpersonens tankar skrivet i tredje person. Livet kan inte bokstavligen ligga för ens fötter; det är en tolkning, och eftersom hon inte säger det högt utan bara tänker det så kunde jag inte behålla den meningen. Efter en del klurande och några misslyckade försök skrev jag slutligen:

"Hon log från gryning till skymning."

Jag är ganska stolt över den meningen. Dels så illustrerar den lycka och hoppfullhet in absurdum, eftersom det är nästan omöjligt att vara så exalterad att man ler dagen lång, och dels så gillar jag dess rytm. Gryning och skymning är i sig vackra ord som börjar med en utdragen stavelse och slutar med en kort stavelse. De väcker också en vacker bild i läsarens huvud, eftersom himlens skådespel ofta är som vackrast när solen går upp respektive ned. Själva meningen låter lika vacker som huvudpersonens framtidstro.

Det här är de två tydligaste exemplen på hur jag har utmanat mig själv att nå nya höjder. Jag hoppas att det kan inspirera dig, kära läsare, att fundera på hur du kan utmana dig själv. Kanske vill du testa ett nytt berättarperspektiv eller att skriva en typ av relation som du aldrig har utforskat förut?

Med det sagt: lycka till med vad du än skriver, och så ses vi på tisdag!