Astrid Lindgren: kvinnan som förstod vemod

Astrid Lindgren hör till de författare som har blivit så populära och tidlösa att vi nästan glömmer bort att uppskatta dem. Liksom J.K. Rowlings verk ses det som så uppenbart att Lindgrens böcker är fantastiska att vi glömmer varför de är berömda. Astrid Lindgren föddes år 1907 i Vimmerby i Småland och dog 2002 och skall enligt UNESCO vara världens 18:e mest översatta författare någonsin. Förutom sina barnböcker är hon känd för att vara politiskt aktiv, men det vet jag inte mycket om och är inte intresserad av att gå närmare in på. Det är böckerna som spelar roll på den här bloggen.

Till skillnad från de böcker som jag har läst av Jasper Fforde och Michael Ende så tycker jag inte om allting som Lindgren skrev. Jag har aldrig varit mycket för Pippi Långstrump och ville knappt ens läsa Karlsson på taket. Jag tyckte däremot bra om berättelserna om Mästerdetektiven Blomkvist, Rasmus, Madicken och Bullerbyn, samt Mio min Mio, Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta. Dessutom har jag läst vissa av hennes noveller, som också gjorde djupt intryck på mig. Dem som jag bäst kommer ihåg är Mirabell, I skymningslandet och Allrakäraste syster. Nu när ni vet vilken bakgrund som jag utgår ifrån tänker jag gå in på vad jag beundrar mest i Astrid Lindgrens böcker skildrar; vemod.

Jag har en förkärlek för berättelser om vemod och melankoli. Varför vet jag inte, men de känslorna tenderar att slå an för mig, och Astrid Lindgren var fenomenalt bra på att skriva om dem. Det tydligaste exemplena är Bröderna Lejonhjärta och I skymningslandet, och det är dem som jag vill fokusera på i det här inlägget. Spoilervarning för båda berättelserna!

Bröderna Lejonhjärta

I den här boken dör den turbekulossjuke huvudpersonen Karls storebror när han hoppar med sin lillebror på ryggen ut ur ett brinnande hus och slår ihjäl sig. Det sista han säger är: "Gråt inte, Skorpan, vi ses i Nangijala!" Den sjuke yngre pojken överlever fallet länge nog för att folk runt omkring honom skall hinna sucka över hur synd det var att den friske, vackre Jonatan dog medan den svage, sjuklige Karl fick leva.

Efter ett par månader dör Karl också och möter sin bror, precis som denne sade, i Nangijala, en romantisk plats där man lever med medeltida utrustning och får göra sådant som en tioårig pojke fascineras av; rida en egen häst, ha egna kaniner, etcetera. Enda problemet är en grym envåldshärskare som dominerar dalen som bröderna och deras vänner bebor. Förtryck och förräderi leder till en kamp mellan den onde Tengil och hans undersåtar, där Jonatan återigen agerar hjältemodigt men skadas så att en förlamning kommer att sprida sig om han stannar i detta liv. Huvudpersonen är inte dödligt skadad i Nangijala men vill inte leva utan sin bror, utan hoppar nedför ett stup med honom så att de kan dö tillsammans och komma till Nagilima; en ännu mer romantisk plats som saknar envåldshärskare och drakar.

Symboliken i de två bröderna som offrar allt för varandra är vacker, även om bokens slut kan tolkas som ett självmord, om än ett som leder till nästa liv. Men det som jag reagerar på är tragedin som de båda bröderna lämnar efter sig i sina försök att skydda varandra och hålla ihop. I "vår" värld dör de och lämnar en (om jag minns rätt) ensamstående mor efter sig, och i Nangijala dör de än en gång, även om deras vänner som överlevde slaget kommer att stanna i detta liv.

Så bröderna är hjältemodiga och deras relation är hjärtgripande, men samtidigt lämnar de sorg efter sig, och deras omständigheter är alltid till deras nackdel. Det är sjukdom eller skador som tvingar dem till drastiska handlingar, och med tanke på hur romantiskt Nangijala beskrevs av Jonatan har jag själv aldrig tolkat Nangilima som ett faktiskt paradis bara för att han beskriver det som det. Jag tolkar det som att Skorpan accepterar och till och med påskyndar döden för att kunna följa med sin bror, men att de aldrig kommer att uppnå ett paradis, även om de har varandra. Det är stora och komplexa frågor att väva in i en barnbok, men precis som Michael Endes så är Astrid Lindgrens karriär ett bevis på att djupa känslor och komplexa idéer kan attrahera barn såväl som vuxna.

I skymningslandet

För att fortsätta temat om unga, sjuka pojkar så handlar I skymningslandet om en pojke, Göran, som en kväll hör sin mor spekulera om att han kanske aldrig mer kommer att kunna gå tack vare att han har fått polio. Han blir förtvivlad vid tanke på, till exempel, sitt nya metspö som han kanske aldrig kommer att kunna använda. Så kommer herr Liljonkvast (som faktiskt är företrädaren till Karlsson på taket) och berättar att han kan ta Göran till Skymningslandet. De kan åka vart som helst i Stockholm och göra vad som helst under skymningstimmen. Verkligheten och sjukdomen spelar ingen roll under denna timme på dygnet. Nackdelarna är att han måste hem igen i tid för att solen går ner och att det bara är barn som har tillgång till Skymningslandet.

Det innebär alltså - även om jag vill minnas att det aldrig sägs rakt ut - att Göran kommer att ha tillgång till eskapism under några få år av sitt liv, men att herr Liljonkvast till sist kommer att sluta dyka upp när Göran blir för gammal. Skymningslandet beskrivs på fantastiska och poetiska sätt och låter väldigt lockande, men inte ens en sjuårig Sigrid som lyssnade på ljudboken första gången kunde skaka av sig känslan av vemod, och den känslan kommer just från kunskapen om att detta fantasiland till sist också kommer att tas ifrån Göran. Till sist kommer det bara att vara han och hans onda ben kvar, utan någon paus från verkligheten under skymningstimmen.

Och på sätt och vis är det kanske ännu värre än hans ursprungliga situation, för nu kommer han att minnas sitt dubbelliv och allt det som han en gång kunde göra i skymningen. Fantasin må vara uppenbar, men till sist växer det lilla barnet upp och verkligheten gör sig gällande. Och det är därför jag älskar Astrid Lindgren (som för övrigt är värd så mycket mer än en tjugolapp).

Det här må verka som ett lite dystert inlägg, men jag tycker att vemod är en fin och värdefull känsla, även om den inte är uppmuntrande. Precis som det finns poänger med Ffordes lättsamhet eller Endes djupsinnighet bör det finnas en plats i hyllan för Lindgrens vemod. Och med detta sagt; lycka till med vad du än skriver, och så ses vi på tisdag!