Yttre och inre symbolik

Symbolik är ett väldigt brett ämne, och inte helt lätt att bemästra. Genom att leta efter symboler i både böcker, filmer och serier har jag identifierat några aspekter av symbolik som har hjälpt mig att hantera det i mina egna texter. Förhoppningsvis kan de hjälpa dig också!

Vad är symbolik?

En symbol är en aspekt av din berättelse som representerar något annat och större än sig själv. Ofta används symboler som kontraster eller paralleller som kan fördjupa läsarens/tittarens förståelse för berättelsen. De är vanligen objekt, motiv eller personer som inte har en egen drivkraft.

Väder är därmed en vanlig symbol. Om huvudpersonen är ledsen så regnar det ofta för att understryka hans eller hennes miserabla situation. Alternativt kan vädret vara väldigt vackert, ofta för att visa att huvudpersonen känner sig separerad från sin omgivning.

Ett tydligt exempel på detta inträffar i slutet av Harry Potter och Fenixorden (spoilervarning!), när Sirius Black har dött. I allmänhetens ögon var han en mördare som dog under oklara omständigheter, men för Harry var han en fadersfigur som dog i sitt försök att skydda Harry. Således är Harry rastlös och låter sig inte njuta av det vackra sommarväder som lockar hans skolkamrater att ta picknickar utomhus och fira att examensperioden är över. Ett av de främsta temana i boken är utanförskap, lögner och missuppfattningar, och kontrasten mellan Harrys inre liv och vädret förstärker den.

Notera att jag skrev att väder är en vanlig symbol. Den är så vanlig att många läsare och tittare uppfattar den direkt, vilket kan göra den mindre användbar. Symbolik vinner ofta (dock inte alltid) på subtilitet. Precis som de motsättningar som jag skrev om förra veckan utmanar symboler tittaren eller läsaren att ta om en scen och tänka djupare. Om du vill att läsaren skall tänka längre än näsan räcker, skriv dem inte direkt på näsan.

Skillnaden mellan "yttre" och "inre" symbolik

Med "yttre" symbolik mellan jag symboler som är begripliga med hänsyn till världen utanför berättelsen. Väder är en typ av yttre symbolik. Eftersom vi känner till värmeböljor, åska, vulkanutbrott, översvämningar och hagel så behöver en berättelse inte själv bereda mark för en symbolisk användning av väder.

"Inre" symbolik är däremot något som får sin betydelse genom andra element av berättelsen. Säg att din huvudperson är mycket misstänksam och hatar beröring, antingen av egorelaterade skäl, kulturella skäl, eller på grund av tidigare erfarenheter. Då kan du låta honom vända bort ansiktet från den som kramar honom och undvika sammanhang då han måste sitta bredvid andra människor eller ta dem i hand.

Om han, säg, behöver ta hand om ett barn à la Jim Hopper i Stranger Things så kan den yttersta symbolen för hans faderliga känslor vara att han kramar barnet när det blir upprört. En kram symboliserar ofta välvilja eller kärlek, men i detta fall skulle det också symbolisera både karaktärsutveckling och vikten av denna nya relationen i hans liv.

Andra exempel på yttre symbolik kan vara smycken. Ringar, kronor, örhängen samt arm- och halsband betyder mycket i många kulturer. I västvärlden är ringen på vänster ringfinger symbolen för en förlovning eller ett äktenskap, medan kronan symboliserar monarkins makt. Otaliga berättelser använder också möbler i stil med troner, stolen vid bordets kortsida, altaret eller bärstolen för att representera makt, och det behöver sällan motiveras inom berättelsen. Vårt kollektiva kulturella medvetande fyller i på den streckade raden.

Det är av naturen givet att inre symbolik är mer komplicerad. Därmed inte sagt att den är bättre; många berättelser kommer, avsiktligen eller inte, att använda sig av både yttre eller inre symbolik, och båda kan användas mer eller mindre effektivt. Jag har både medvetet och omedvetet använt båda typerna av symbolik och kommer att fortsätta med det.

Personligen intresserar jag mig mer för inre symbolik helt enkelt eftersom den också hjälper till att bygga ut världen som din berättelse utspelar sig i. Den kan vara ett viktigt verktyg i en historisk eller spekulativ berättelse vars värld delvis följer andra lagar än vår. Den kan även fördjupa karaktärisering eller förstärka teman på djupare sätt än yttre symbolik, eftersom du som författare helt själv väljer vad symbolen står för.

Därför kommer jag att gå igenom ett exempel på inre symbolik som, enligt mig, gör väldigt mycket väldigt bra och väldigt subtilt.

Två färger säger mer än tusen ord i Arcane

Serien Arcane håller just nu på att släppa sin andra och sista säsong, men jag har i skrivande stund inte sett mer än den första säsongen. Här kommer en spoilervarning för dig som inte har sett den, och en uppmaning att se den. Arcane kan vara den mest välskrivna, -animerade och -spelade serien som jag har sett, och även om jag själv inte skriver film- eller TV-manus så lär jag mig något nytt om berättartekniker varenda gång jag ser om en scen av Arcane.

I de första tre avsnitten håller de föräldralösa systrarna Violet (Vi) och Powder ihop i vått och torrt. De har, tillsammans med två pojkar, blivit adopterade av Vander, som mer eller mindre styr slumstaden som ligger mitt emot den rika, välmående staden Piltover. I denna fantasy/sci-fi-värld har vissa människor onaturliga hårfärger genetiskt. Powders hår är blått och Violets är rosa. Systrarna är väldigt olika; medan Violet är äldre, modigare och starkare och en ledare för de fyra barnen är Powder rädd för våld, klumpig och den yngsta i gruppen.

På grund av explosiv magi, en handfull dåliga beslut och några djupt traumatiserande händelser råkar Powder ta död på sina "bröder" och Vander. Violet överlever katastrofen och blir rasande när hon insåg vem som orsakade den. Hon skriker att Powder är en förhäxning, "Jinx", som skadar allt hon kommer i kontakt med. I vredesmod stormar Violet iväg och lämnar en gråtande Powder i ruinen som begravde deras "bröder" och "far". När hon har lugnat ner sig ser hon att Silco, gängledaren som har försökt sabotera för Vander, har hittat Powder försöker hon återvända, men hon blir tagen av polisen och satt i fängelse.

Flera år senare vet ingen av systrarna om den andra ens överlevde, och de har inte träffats sedan sitt gräl. Violet kallar sig för Vi och har levt i fängelse utan rättegång sedan hon blev tagen. Hon ångrar sig djupt och det är uppenbart att hon gör allt hon kan för att återvända till Powder.

Den yngre systern har förändrats mycket. Hon har uppfostrats av gängkriminella och håller på att tappa greppet om verkligheten efter sina egna misstag och sin systers svek. Hon har gått från fysiskt feg till irrationellt våldsam, och hennes uppfinningar blir alltmer aggressiva. Numera kallar hon sig Jinx, vilket är en så uppenbar symbol för hennes självförakt och för de två sidorna av hennes personlighet att jag inte kommer att gå in på djupet för dess skull.

Hon hävdar ofta att hon antingen inte bryr sig om eller hatar sin syster, men det är på många sätt tydligt att hon ljuger. Hon blir helt ifrån sig av hopp, skräck och sorg när hon stöter på en rosahårig flicka som vagt liknar Violet. I sin förvirring dödar hon ifrågavarande flicka i en scen som påminner om den kaotiska dynamit som sprängde hennes tidigare liv. Och efter ett eller två avsnitt med Jinx insåg jag att hon bokstavligen bär sin syster med sig vart hon än går.

Varannan nagel har hon målat blå, precis som sitt eget hår. Varannan nagel är rosa, som Violets hår. I hela första säsongen är det ingen, inte ens hennes nya fadersfigur Silco eller självaste Vi, som påpekar det, utan tittaren får lägga ihop två och två själv. Att varje nagel är olik sina grannar representerar hur kluven flickan är mellan Powder och Jinx. Att varannan är rosa representerar den syster som hela hennes världsbild kretsar kring.

Dessutom är nagellacket sällan perfekt. Det är ofta sprucket, precis som Jinxs röst och hennes verklighetsuppfattning. Det anknyter också till andra scener och relationer som använder sig av denna färgkontrast. Silco styr slummen genom drogen shimmer, en rosa substans som tillfälligt ger övernaturlig styrka och fart men som leder till ett starkt beroende och tär på kroppen. Piltover utvecklas i rasande hastighet tack vare Hextech, ett företag som använder sig av de magiska blå kristallerna som dödade Vander för att utveckla transportmedel, proteser och dylikt. Både Vi och Powder har blå ögon. När hennes liv räddas av shimmer blir Jinxs ögon rosa, medan hennes rosahåriga systers ögon förblir blå.

Vi blir också hjälpt av shimmer. Jinx stjäl Hextechs kristaller för att bygga alltmer destruktiva vapen. Kontrasten mellan blått och rosa hade i många moderna tittares ögon förmodligen handlat mer om könsskillnader än något annat, men Arcane bygger upp helt egna dikotomier, som visar både likheter och skillnader mellan karaktärer, städer, moraliska principer, filosofiska frågor och känslotillstånd. Och det arbetet görs utan att, såvitt jag kan minnas, en enda karaktär rakt ut påpekar det. Effektivare symbolik än Arcane:s får man leta efter.

Vad kan vi lära oss av detta?

Boken är inte ett visuellt medium. All symbolik måste på något sätt uttryckas i ord. Men genom att lägga ut pusselbitarna här och där utan att uttryckligen sätta ihop dem kan du ge din berättelse djup som en läsare kommer att njuta av att upptäcka.

Låt oss återvända till den otippade faderfiguren som jag nämnde tidigare. Om jag ville att fysisk kontakt skulle vara en symbol snarare än ett uttryckt tema skulle jag nämna att han drar sig undan kontakt men inte rakt ut påpeka att han ogillar beröring. Såhär kan det se ut:

"Hon sträcker ut armen. Jag klappar henne på ryggen och försöker dra mig tillbaka, men hon håller kvar mig och lutar huvudet mot min axel."

"Han skakar min hand som om han vill rycka den av armen på mig."

Genom mannens inre monolog och hur han tolkar andras försök att närma sig honom visar jag att han inte trivs med kontakten. Han ser den som att någon håller fast honom eller sliter i honom, vilket verkar negativt. Jämför de exemplen med hur han behandlar sitt adoptivbarn.

"Jag sätter henne i mitt knä och slår armarna om henne. Hon lutar sig mot min axel och snyftar, men snyftningarna blir tystare och lugnare ju längre jag stryker henne över håret. Till sist somnar hon och jag gör det nästan också, men jag tvingar mig själv att gå upp och stoppa henne i säng."

Här slappnar han av så mycket att han nästan somnar med någon i famnen. Han tar initiativet att inte bara lyfta upp sin dotter utan också stryka henne över håret. Hon är undantaget som bekräftar hans regel, men om han inte direkt berättar det för läsaren så blir det, förhoppningsvis, en detalj som vederbörande blir glad att upptäcka.

Och med det sagt: lycka till med vad du än skriver, och så ses vi på tisdag!