Veckans ord #87 - Torpare
Jag har hört många missuppfattningar om ordet torp, bland annat att det syftar på de klassiskt svenska röda små husen med vita knutar (vilket är helt fel), men förvirringen är inte överraskande med tanke på ordets historia. Under medeltiden syftade det på en gård som var självständig men stod på mark som ägdes av en by. Under 1500-talet gled betydelsen över till att torpet var ett hus på en bys allmänning som stod avskilt från de andra husen.
Det var också under 1600-talet som den "moderna" betydelsen av torp växte fram, nämligen torpet som "jordbrukslägenhet". Det var ett förhållandevis litet hus med tillhörande mark som arrenderades (hyrdes ut) till en s.k. torpare med familj, som fick bebo det lilla huset och bruka den tillhörande jorden för egen konsumtion och som betalade arrende (hyra) i dagsverken hos markägaren. Exakt vad dagsverkena innefattade kunde variera, men de handlade ofta om att bruka jorden, underhålla byggnader och sköta djur.
För att få bo kvar skulle ofta inte bara familjeöverhuvudet, som ofta var den äkta maken, utan även hustrun och barnen, när de kom över en viss åldersgräns, uppfylla en kvot av dagsverken. Runt skörden och slakten behövde markägaren mer hjälp och krävde därför fler och längre arbetspass. I och för sig var det också då som torparen förmodligen hade mest att stå i hemma hos sig, men det är viktigt för oss att komma ihåg att arbetslivet före industrialiseringen var mycket mer säsongsberoende än vad det är idag. Man slet som ett djur under sensommaren och hösten men ägnade ofta vintern åt att bara överleva utan att försöka producera särskilt mycket. Att ta sig igenom de kalla, långa, mörka nordiska vintrarna är inte så "bara" men man förväntade sig inte ständig produktion på samma sätt som vi gör nu.
Torparen är inte att förväxla med den livegne, som jag skrev om i förra veckans inlägg. En livegen var bunden till marken han bebodde och var lika mycket markägarens ägodel som själva jorden han brukade. En torpare å sin sida hyrde jorden, var ingens egendom och hade juridisk rätt att flytta. Det innebar att torparen var självständig, även om markägaren hade rätt till delar av hans tid.
De har funnits vissa former av torp där arbete har setts som hyra men där arbetet inte direkt har utgjorts av dagsverken. Exempel på detta är fiskartorp, där torparen betalade delar av arrendet i fisk, och kronotorp, vars torpare utförde vissa av dagsverkena i skogen. Och som med allt annat fanns en militär variant; under inskrivningsverkets tid fanns ryttartorp, soldattorp och båtmanstorp. Om ni är intresserade av det, så kika in på bloggen nästa vecka då veckans ord är just inskrivningsverket.
Lycka till med vad du än skriver, och så ses vi på lördag!