Veckans ord #82 - Plast

Plast är ett paraplybegrepp för polymerer av både biologiska och syntetiska material. De biologiska tillverkas bland annat av gummiträd medan de numera vanligare syntetiska plasterna ofta tillverkas av gas eller olja. Även mineral och kol kan användas för att framställa plast. Majoriteten plast tillverkas oftast av någon variant av petroleum.

Förutom skillnaden mellan biologisk och syntetisk plast finns skillnaden mellan termoplast och härdad plast. Termoplast tål - som namnet antyder - högre temperaturer än den härdade plasten utan att strukturerna fördärvas. Det gör att termoplasten tål att smältas och omformas, vilket innebär att den är lättare att återvinna och därmed på sätt och vis mer resurseffektiv. Å andra sidan blir plasten svagare och bräckligare för varje gång den återvinns. Det så kallade plexiglaset, som jag skrev om förra veckan, är en typ av termoplast som definitivt inte är bräcklig, men som knappast kan återvinnas till att fylla samma funktion. Härdad plast har å sin sida låga chanser till ett liv efter detta.

Att plast är en sådan omstridd fråga i den politiska debatten, närmare bestämt miljödebatten, beror på att den inte är nedbrytbar på samma sätt som exempelvis papper är. Även om papper har blivit blekt eller har stämplats med ett ämne som på något sätt är miljöskadligt så kan själva pappersmassan brytas ned så småningom av diverse småkryp och mikroorganismer. Så är däremot inte fallet med plast. Men varför? Även den syntetiska plasten är ju ofta byggd på naturligt förekommande oljor som i sin tur är resultatet av biologisk nedbrytning av organismer.

Det beror på vad som händer när den oljan (eller andra plastkällor) hettas upp och omvandlas till plast. Det mesta som går att konsumera i naturen är byggt på kolväten, alltså molekyler som är uppbyggda av kol- och väteatomer, medan de polypropylener som plasten består av är uppbyggda av kol-kol-föreningar. Det krävs så stora mängder energi för att framställa dessa stora molekyler att ingen naturkraft utom människan har tjänat på det. Och eftersom den molekylära strukturen inte uppstår naturligt har heller inga organismer utvecklat förmågan att bryta ned den.

Detta var, ovanligt nog, ett veckans ord som handlade om vetenskap utan att det rörde sig om sjukdomar eller missbildningar/utvecklingsavvikelser hos människor! Jag hoppas att det var lärorikt för dig som läsare, för jag lärde mig en del som jag inte visste sedan tidigare när jag läste på för det här inlägget.

Lycka till med vad du än skriver, och så ses vi på lördag!