Veckans ord #116 - V2-regeln

V2-regeln är en grammatisk term som syftar på den ordföljd som är dominant i huvudsatser. Läs gärna mitt inlägg om satser, men för att sammanfatta så är huvudsatsen en sats som kan stå för sig själv, medan en bisats inte kan det.

Regeln är uppbyggd av två tecken: V, som står för verb; och 2 som står för andra plats. Det innebär att verbet intar andra plats i huvudsatsen. Samtliga meningar, som jag hittills har skrivit i detta inlägg, inklusive denna, följer V2-regeln.

Den observanta läsaren har kanske lagt märke till att föregående menings andra ord, meningar, inte är ett verb, och att detsamma gäller första ord i denna mening, observanta. Det beror på att ord och satsdelar inte nödvändigtvis är samma sak. En satsdel är minst ett ord som utgör en enhet av satsen. För att ta den inledande meningen i detta stycke som exempel utgör den observanta läsaren subjektet, det vill säga aktören i meningen. Efter subjektet skrev jag har, vilket är ett verb.

En satsdel kan också innehålla mer än en inskjuten sats. Den inskjutna satsen har egna satsdelar, men ingår som helhet i den sats som den har skjutits in i. Ett exempel är satserna …, som jag hittills har skrivit, inklusive denna … som ingår i satsdelen subjekt eftersom de definierar samtliga meningar.

Det finns, naturligtvis, undantag från V2-regeln. Bisatser kännetecknas av en annorlunda ordföljd, och imperativsatser, alltså beordrande satser, brukar inledas med ett verb. Ett exempel är Ät upp din mat! I det fallet hamnar verbet, är, på första plats.

Med det sagt: lycka till med vad du än skriver, och så ses vi på lördag!