Veckans ord #77 - Satser

23.03.2022

Att jag tycker att språk är spännande är ingen nyhet för den som har läst flera inlägg på den här bloggen. Inte heller borde det komma som en överraskning att jag ogillar hur dålig koll många verkar ha på sitt modersmål. I denna veckas ord kommer jag därför att förklara det som alla av mig kända språk bygger på: satser.

En sats är ett eller (oftast) flera ord som tillsammans kommunicerar en gärning. Därför måste praktiskt taget alla satser innehålla satsdelen predikat, alltså ett verb, det vill säga en gärning. Äta, sova, läsa, spela, vara, bli och resa är alla exempel på verb. I svenskan, som har tappat verbens personböjningar, måste nästan alla satser också innehålla ett subjekt, det vill säga någon/något som uträttar verbet. "Han äter", "hon sover", "vi åker skidor" och så vidare. Språk som till exempel latin, där "gärningsmannen" indikeras av verbets ändelse, kräver inte ett subjekt för att satsen skall bli fullständig.

Subjekt är ofta personnamn (Fredrik, Klara, Hugo m.m.), pronomen (jag, han, vi, den, hon, ni osv.) eller saknamn (boken, fisken, mänskligheten, högerskon, saxen etc.). De satser som på svenska inte behöver subjekt för att bli är imperativsatser, det vill säga satser som innehåller ett uppmanande eller beordrande verb, exempelvis "hjälp!", "stanna!" eller "kör!"

De två typer av satser som man oftast behöver skilja åt är huvudsatser och bisatser. En huvudsats kan stå för sig själv i en språkligt korrekt mening medan en bisats inte kan det. Bisatser kan sättas ihop med huvudsatser i en mening och två huvudsatser kan sättas ihop med varandra, men då krävs en konjunktion, ett sammanlänkande ord. BIFF-regeln, som jag skrev om i detta inlägg, är ett sätt att avgöra vilken typ av sats man har med att göra, och jag rekommenderar att du läser det inlägget i samband med detta för att få en helhetsbild av temat satser. Låt oss ta ett exempel:

"Han vill inte att vi skall åka hem, eftersom vi inte har sett filmen än."

Kommatecknet mellan "hem" och "eftersom" markerar gränsen mellan de två satserna. Om man applicerar BIFF-regeln (i en Bisats kommer "Inte" Före det Finita verbet) så kan vi enkelt se vilken av dessa satser som är huvudsats och vilken som är bisats.

Den första satsen, "han vill inte att vi skall åka hem", kan stå för sig själv. "Inte" står efter det finita (alltså det personböjda) verbet "vill". I satsen "eftersom vi inte har sett filmen än" står "inte" före det finita verbet "har".

I och för sig skrev jag tidigare att svenskan har tappat sina personböjningar, och det stämmer såtillvida att vi har tappat skillnaden mellan första, andra och tredje person samt mellan singular och plural. Vi säger inte längre "vi äro", vilket var den gamla pluralböjningen av verbet "vara". Men en form av personböjning finns kvar i och med att vi ändrar verbens ändelser för att indikera att de utförs. "Åka" står i sin grundform, medan "vilja" är böjt.

Varför är det då viktigt att kunna skilja mellan huvudsatser och bisatser? Dels behöver vi förstå de kategorierna för att kunna bryta ner språket i dess beståndsdelar och analysera dessa; dels behöver vi dem för att kunna uttrycka oss korrekt. Att som separat mening skriva: "Eftersom vi inte har sett filmen än" är språkligt felaktigt. Och kom inte dragandes med "jamen folk kommer att förstå vad jag menar", för det är inte språkets enda funktion!

I vissa vardagliga situationer är den enda vitsen med det vi säger eller skriver förvisso att förmedla en enkel betydelse, men så snart vi måste föra abstrakta resonemang behöver vi behärska språkets komplexitet för att förmedla våra tankar på ett effektivt sätt. Och det är först när man kan och förstår reglerna som man kan bryta dem på ett effektivt och tilltalande sätt. Det duger inte att aldrig ha lärt sig reglerna till att börja med.

Med detta sagt - eller snarare skrivet - skall jag hoppa av min käpphäst och ta mig ett glas vatten. Lycka till med vad du än skriver, och så ses vi på lördag!

Skapa din hemsida gratis!