Veckans ord #114 - Konfirmation

För länge sedan skrev jag ett inlägg om den katolska ritual som kallas kommunion, och i det inlägget nämnde jag att jag skulle återkomma till den mer välkända ritualen konfirmation. Idag tar vi tag i det!

Konfirmationen är, kort sagt, en bekräftelse (jämför med engelskans confirmation) på dopet, det vill säga en bekräftelse på ens bekännelse till den tro och den kyrka man tillhör. Jag tänkte roa mig - och förhoppningsvis mina läsare - med att utforska skillnaden mellan den svenska kyrkans syn på konfirmation med den kyrka som jag bäst känner till, nämligen den katolska. Jag anser mig inte känna till de ortodoxa kyrkorna bra nog för att kunna säga något om dem.

Inom Svenska kyrkan konfirmeras man som 14-åring, en process som innefattar träffar och konfirmationsläger. Det är, enligt hemsidan, inte ovanligt att folk låter döpa sig under konfirmationsprocessen. På hemsidan påpekas också att konfirmationen handlar om ens personliga förhållande till Gud och världen, och är ett tillfälle att knyta an till andra barn.

Vad gäller den katolska kyrkan i Sverige brukar den låta konfirmera en person när denna har blivit "vuxen (minst 15 år)", och beskriver ritualen som ett sätt för konfirmanden att följa i lärjungarna Petrus och Johannes fotspår. Detta hänvisar till att dessa lärjungar, enligt boken, genom handpåläggning konfirmerade de nydöptas kristendom i Samarien. I dagens kyrka är det vanligt att en biskop utför handpåläggning/smörjning med vigd olja på konfirmanderna, för att delge dem den helige Ande.

Och med det sagt: lycka till med vad du än skriver, och så ses vi på lördag!