Varför grammatisk riktighet och meningsbyggnad är viktiga även i skönlitteratur

29.07.2022

Syftet med skönlitteratur är inte att förmedla korrekt information eller att demonstrera ofelbart språkbruk. Syftet är att underhålla och väcka känslor och tankar, men det innebär inte - till skillnad från vad jag har läst och hört somliga hävda - att grammatisk riktighet och meningsbyggnad inte är viktig för skönlitteraturens läsbarhet och njutbarhet.

Grammatik och syntax består av strukturer för begriplighet

Grammatiken och konventioner för ordföljd formaliserades för att göra språket så tydligt som möjligt. Därmed inte sagt att reglerna är enkla, men de skall göra språket enklare att förstå och försöka strömlinjeforma en bunt dialekter till ett någorlunda gemensamt språk. Visst kan man peta på enstaka regler och anmärka på deras användbarhet eller riktighet (t.ex. "varför skall pronomet för människan vara det feminina hon snarare än ett könsneutralt pronomen?")men faktum kvarstår att alla reglerna tillsammans bildar mönster som gör det lättare för oss att förstå varandra och göra oss själva förstådda.

Grammatiska regler ger frihet för innehåll

Eftersom grammatiken och syntaxen formaliserar språket befriar den skribenten snarare än hindrar den. Som jag skrev ovan gör meningsbyggnad, böjningar och ordföljd att din text blir begriplig för läsaren. Inom de ramarna kan du göra nästan vad som helst och fortfarande bli förstådd. Du kan experimentera med ditt ordval eller dina beskrivningar. Du kan varva långa och korta meningar med varandra av hjärtans lust. Du kan hitta på egna ord om du följer språkets konventioner för nybildningar, och du bör kunna göra dig förstådd.

Om du ofta bortser från, eller medvetet bryter, språkets regler kommer dina läsare inte att tacka dig eftersom din text blir förvirrande. Därför kan du inte ta ut svängarna lika mycket vad gäller ordval eller satsrytm. Och även om jag är helt för att man leker med ordföljd så måste man göra det inom språkets regler för att det skall bli roligt snarare än irriterande att läsa.

Du verkar som en amatör

Låt mig börja med en disclaimer för att inte verka nedlåtande, för det är inte min mening. Jag tycker inte att det gör dig till en amatör att inte vara ett grammatikproffs eller att inte vara intresserad av språkets anatomi. Människor är olika bra på olika saker och du kan vara en utmärkt författare utan att gräva ner dig i språkets regler, på samma sätt som du kan vara en bra musiker utan att kunna bygga ett piano från grunden.

Vad jag menar får en författare att framstå som en amatör är om han eller hon inte försöker använda språket rätt. Du behöver inte veta hur munstycket tillverkas för att kunna spela trumpet, och på motsvarande sätt behöver du inte kunna rabbla alla ordklasserna för att kunna skriva en bok. Vad du däremot måste kunna för att spela trumpet är att blåsa på rätt sätt, och för att kunna skriva måste du kunna använda orden och deras böjning och följd på rätt sätt.

Om det är svårt (vilket det såklart är för vissa, precis som det är svårt för mig att blåsa i en trumpet) får man träna, korrigera sina formuleringar i redigeringsfasen och ta hjälp av andra för att finslipa den färdiga produkten. Alla måste träna på något! Min personliga akilleshäl - en av dem i alla fall - är det vita rummets syndrom. Det är bara att bita ihop och behärska det man är mindre bra på tills det är bra nog att inte dra ner helhetens kvalitet.

Inga regler utan undantag, men utan regler spelar undantagen ingen roll

Sist men inte minst: finns det inte en poäng med artistisk frihet? Är inte regler till för att brytas? Svaret är ja och nej. Jag bryter ofta språkliga regler av konstnärliga skäl och har inget problem med att se andra göra det på ett effektivt sätt. För att det skall bli effektivt krävs dock vissa förutsättningar: att man skall vara medveten om att man över huvud taget bryter en regel; att man förstår varför regeln finns och att man är sparsam med brotten.

De första två förutsättningarna förtjänar ett eget inlägg, men sammanfattningen är att man inte skall bryta en regel som man inte förstår. Sparsamheten är viktig eftersom den konstnärliga friheten måste utgöra en kontrast för att vara effektiv. För att citera Syndrome från Superhjältarna: "When everybody's super, no-one will be". Om du alltid bryter samma regel kommer det troligen inte att ha någon effekt, eftersom det inte representerar något av värde. Undantagen fyller inget artistiskt syfte om det inte finns en tydlig, konsekvent regel som de tar avstånd ifrån.

Säg till exempel att du vill bryta tumregeln att man bör variera hur man inleder en mening. Kanske är din huvudperson panikslagen och hakar upp sig på något. Det kan se ut ungefär såhär:

"Jag får inte stanna. Jag kan inte se mig om. Jag måste hinna hem. Jag kommer aldrig att låta dem komma åt mitt barn."

I detta exempel kan man känna paniken. Huvudpersonen har ett enda mål; att nå hem till sitt barn innan "de" gör det. Kombinationen jag + verb i början av flera korta meningar understryker enkelspårigheten i vederbörandes tankar. Men hur effektivt skulle det vara om nästan varje mening i texten inleds med subjekt + verb? I så fall blir hela texten bara irriterande eller tråkig att läsa. Om du däremot ser till att variera meningsbyggnaden och meningslängden som regel så kommer detta undantag att överraska läsaren, som då lägger större märke till det. Då utnyttjar du din artistiska frihet på rätt sätt. Då är regelbrottet rättfärdigat. Då har du använt språket till din fördel.

Och med det sagt - lycka till med vad du än skriver, kontrollera språket, och så ses vi på tisdag!

Skapa din hemsida gratis!