Det vita rummets syndrom

Det vita rummets syndrom är en form av otydlighet eller livlöshet som drabbar ett stycke prosa när miljöerna inte beskrivs för läsaren, så att scenen lika gärna skulle kunna äga rum i ett vitt, kalt rum. Många författare har en tendens att drabbas av det vita rummets syndrom, framför allt i det första utkastet. Häromsistens insåg jag att det är en av mina svagheter så jag tänkte passa på att berätta hur jag hanterar det.

Steg 1: ignorera det

Även om det verkar kontraintuitivt försöker jag att inte hacka på mig själv när jag skriver mina första utkast. Om jag har en bild av hur karaktärernas omgivning ser ut så skriver jag ner den, men annars fortsätter jag med dialogen och med att beskriva karaktärerna och deras gärningar. Jag har märkt att jag sällan får en spontan bild av platser på samma sätt som jag kan få spontana bilder av personer, och att jag, om jag försöker tvinga fram en sådan bild att beskriva, inte kommer vidare med scenen jag skriver utan bara fastnar och blir frustrerad.

Därför rekommenderar jag att du också ignorerar bristen på detaljerad omgivning inledningsvis, om de detaljerna inte känns uppenbara för dig. Detsamma gäller den som, exempelvis, inte har lätt för att komma på repliker; tvinga dig inte att skriva all dialog i första utkastet! Första utkast är till för att redigeras.

Steg 2: identifiera det

När du sedan har skrivit ditt första, beskrivningsfattiga utkast och vill återkomma till det för att redigera det är det bra att läsa igenom texten och notera var beskrivningarna är otillräckliga eller obefintliga. För egen del tycker jag att det är ovanligt att en berättelse helt saknar miljöbeskrivning. För det mesta beskriver jag en eller annan plats väl på första försöket, och då ser jag till att ge mig själv en klapp på axeln.

Steg 3: beskriv det som karaktärerna interagerar med

Det sägs ofta att man skall undvika att dra i scenens nödbroms för tre sidor långa utläggningar om hur huvudpersonens föräldrar, hus och trädgård ser ut, och jag håller med. Vi som inte är beskrivningshungriga av oss kan ta fasta på det rådet genom att lägga in beskrivningar av de aspekter av omgivningen som karaktärerna lägger märke till, rör vid, betraktar och reagerar på.

Slår din huvudperson näven i bordet? Då kanske det gamla hemsnickrade matbordet racklar oroväckande på sina ojämna ben. Råkar han se sin syster smita hemifrån fastän de båda har utegångsförbud? Vad sägs om att hon i så fall gömmer sig bakom den gamla björken bredvid uppfarten när en lampa tänds i föräldrarnas rum? Så där kan man fortsätta för att på ett organiskt sätt inkorporera beskrivningar i berättelsen. I min erfarenhet är det också mycket lättare att ta avstamp i karaktärernas handlingar än att försöka frammana en bild av hela omgivningen på en gång.

Steg 4: utveckla och lägg till beskrivningar

Även om det är bra att börja med interaktionerna så kan man inte alltid sluta där. Miljöbeskrivningar är viktiga för stämningen och för den omtalade "läsupplevelsen". Enbart interaktionsbaserade beskrivningar räcker ofta inte för att ge läsaren en känsla för var och hur historien utspelar sig. Din text kan fortfarande lida av det vita rummets syndrom.

Vissa författare har en beskrivningssnål stil, och den kan ha sina fördelar (som det mesta annat är det en smaksak) men även om du hellre fokuserar på andra aspekter av berättelsen kan det vara värt att försöka läsa den som en läsare snarare än som en författare. Detta kan du med fördel göra efter att ha låtit historien vila ett tag, om du tycker dig behöva distansen och har tid med det. Alternativt kan du ge den till testläsare eller kritikpartners som kan hjälpa dig.

Om du eller dina testläsare trots karaktärernas interaktioner med omgivningarna inte kan se dem framför sig lider berättelsen sannolikt fortfarande av det vita rummets syndrom. Om det inte är ditt mål att berättelsen skall vara desorienterande (vilket skulle kunna vara effektivt om det är gjort avsiktligt!) bör du då utveckla eller lägga till beskrivningar, även om de inte direkt har med karaktärernas agerande att göra. Jag har svårt att ge tips för hur man kan provocera fram en mental bild av sin miljö på det här stadiet, för när jag har kommit såhär långt i redigeringen brukar jag ha vant mig så mycket vid miljöerna där min berättelse utspelar sig att beskrivningarna faller sig naturliga för mig.

Något som skulle kunna hjälpa är att läsa verk som har en stämning som du uppskattar eller som utspelar sig på liknande platser som de du försöker beskriva. Annars kan du söka upp bilder online eller i fotoalbum för att få inspiration.

Det var allt för det här skrivtipset! Jag beklagar förseningen, men att planera och spela en hel kampanj av D&D kan ta sin tid, så jag skyller på mina spelglada vänner. Lycka till i kampen mot det vita rummets syndrom!