Uppdatering: novelltävlingar, ett kärt återseende och mikronoveller

04.09.2021

Jag skulle just till att skriva ett skrivtips, men så kom jag på att jag har några intressanta uppdateringar från den senaste veckan angående mina egna skriverier, så tipset får vänta till nästa vecka!

Ytterligare en novelltävling

För det första har jag skickat iväg min Törnrosanovell, vars redigering jag ingående beskrev i det här inlägget, till Fantastiknovelltävlingen. Novellen har nu gått från att vara ganska lång till väldigt lång så jag är glad att Fantastiknovelltävlingen har så generösa ordgränser. Jag har jobbat hårt med Törnrosaberättelsen, så hårt att jag nästan har tröttnat på den även om jag fortfarande är väldigt fäst vid berättelsen och världen den utspelar sig i. Det är i och för sig inte ovanligt att man som författare till sist får för mycket av det goda och måste ta en paus från ett arbete för att inte bli trött på det.

Därmed inte sagt att jag inte tycker om novellen! Det gör jag fortfarande, och jag hoppas verkligen att den får någon form av erkännande i den här tävlingen. Om inte så får jag hålla utkik efter fler möjligheter att få den publicerad, och nästa gång tror jag inte att jag kommer att behöva redigera så mycket. Det känns som att det mesta arbetet är avklarat nu och jag kan luta mig tillbaka och se vad som händer. Det är kul, för det finns inte många noveller jag har blivit klar med som jag fortfarande är nöjd nog att vilja försöka få publicerade. Nu är jag påväg mot att ha en "byrålåda" att hämta material från till framtida tävlingar och antologier, vilket känns tillfredsställande.

Ett kärt återseende

När jag i början av veckan letade efter ett gammalt dokument bland mina plastfickor hittade jag en novell som jag skrev som en uppgift i engelska i sjuan. Den handlar om en flicka som har blivit förvandlad till ett spöke. Jag läste snabbt igenom den (den kan inte ha varit längre än 1 100 ord) och slogs av berättelsen faktiskt var bra, även om språket lämnade en del övrigt att önska. Det är inte alltid man som författare blir förtjust i något man skrev som 14-åring, men enligt mig själv har jag alltid haft bra idéer eller koncept. Jag har bara inte lyckats utföra dem särskilt väl alla gånger.

Så häromkvällen satte jag mig med min gamla utskrivna novell och skrev om den på datorn. Den blev lite längre, språket (jag skrev den nya versionen på engelska också) blev betydligt bättre och jag ändrade framförallt andra halvan lite grann. Resultatet blev, tyckte jag när jag hade skrivit klart, hjärtskärande. Det är svårt att förklara utan att berätta hela historien, men det finns en karaktär som lockar huvudpersonen att göra något ganska hemskt mot en oskyldig person för att skydda andra oskyldiga personer.

Jag måste säga att jag aldrig har känt på samma sätt för en enda annan novell jag har skrivit. Ingen av mina (färdiga) berättelser har hittills rört mig så mycket som den jag ursprungligen skrev för sju år sedan. Även om jag inte kan sätta fingret på varför, så gör den mig stolt. Jag vet ännu inte vad jag skall göra med den, men min plan är att översätta den till svenska, justera språket i båda varianterna och avgöra vilken jag tycker bäst om och därmed vilken jag tänker skicka till en tävling. Det finns internationella engelskspråkiga tävlingar och gott om svenskspråkiga, så på ett eller annat sätt borde min lilla spöknovell kunna bli publicerad!

Mikronoveller

... är en ny form som jag har börjat experimentera med. Mikronoveller, eller mininoveller, som jag också har hört dem kallas, är väldigt korta noveller. Som mest anses de kunna vara 1 500 ord långa, vilket faktiskt innebär att min spöknovell (som än så länge saknar titel) tekniskt sett är att betrakta som en mikronovell, även om den är strukturerad som en vanlig novell.

Mikronoveller brukar nämligen vara så korta att de sällan hinner utveckla någon handling att tala om. Tänk på det som en film. Om en novell är en liten film på fem minuter som föreställer dig när du handlar (för sådana vloggar är tydligen populära) så kan man se mikronovellen som en liten Snapchat-video som fångar några få sekunder av personer som dricker på en fest. Poängen med mikronoveller är alltså snarare att de fångar ett ögonblick eller en kort interaktion som, utan att utvecklas mycket, skall kännas relevant.

Som du säkert förstår är risken stor att man bara skriver om sex eller våld, för att schockvalue alltid är gångbar. Själv gör jag dock mitt bästa för att undvika schockvalue och det är det som gör formen svår. (Naturligtvis går det att skriva om sex eller våld utan att det blir ytligt eller klyschigt, men det är svårt att inte gå i fällan.) För att träna mig själv försöker jag skriva så korta stycken som möjligt, gärna under 50 ord, för att inte lockas att göra novellen längre och mer komplex.

Detta är ett projekt jag startade den här veckan, så jag kommer nog att återkomma med uppdateringar om min erfarenhet av mikronovellen, och vem vet, kanske även med tips för att skriva dem! Men inte än, för det är nätt och jämnt att jag lyckas skriva en mikronovell som känns värd att läsa. Roligt är det i alla fall.

Det var allt för den här uppdateringen! Skriv på därhemma, så ses vi på tisdag!