Tre tips till för bättre prosa!

Det var länge sedan jag gav råd för att med enkla justeringar förbättra sin prosa. De tidigare inläggen står att finna här och här. Som alltid vill jag påminna om att den rena prosan är en fråga för redigeringen, inte för det första utkastet. Visst är det bra att formulera sig så väl som möjligt från första början, men finliret är en fråga för utkast 2 och framåt.

Tips #1 - Var sparsam med stamning och iögonenfallande skiljetecken.

De iögonenfallande skiljetecken som jag syftar på är framförallt "..." och "!". Stamning i skriven text innebär att man upprepar delar av ett ord utan att säga hela, exempelvis k- kan- kanske.

I tidigare inlägg har jag nämnt tumregeln att skrivna svordomar är så distraherande att de framstår som fyra gånger vanligare än de faktiskt är i vederbörande manus. Detsamma gäller utropstecken och tre punkter. Stamning hackar å sin sida upp dialogen och avbryter språkets rytm.

Ingen av dessa egenskaper är i sig dålig. Om din karaktär kommer till en plötslig insikt, tappar humöret eller måste göra sig hörd i en pratglad folkmassa kan det passa att markera utropet med ett utropstecken. Om karaktären är utmattad, osäker eller upprörd, eller gör en medveten dramatisk paus, kan det lämpa sig att låta ifrågavarande avbryta sig med tre punkter. Stamning fyller en liknande funktion; den kan tyda på fysiska talsvårigheter, nervositet eller starka känslor.

Dessa tecken drar uppmärksamheten till sig. "Detta är extra viktigt!" säger de till läsaren. Om varannan mening ber dig om extra uppmärksamhet kommer du inte att orka lägga vikt vid varje utrop, tvekan eller stamning.

Tips #2 - Välj detaljer att upprepa

Upprepning bör man se upp med, eftersom den lätt skapar överflöd. Varför säga A två gånger när man kan gå över till B och faktiskt komma någon vart? Trots det kan upprepning vara ett väldigt effektivt verktyg, framförallt när det gäller beskrivningar av återkommande element i stil med en plats, ett föremål eller en karaktär. Låt mig dra ett exempel.

En gammal man med långt silverne hår och skägg, halvmåneformade glasögon och krokig näsa. En flicka med burrigt brunt hår och stora framtänder. En gänglig pojke med rött hår, lång näsa och mycket fräknar.

Jag misstänker att många av er känner igen dessa personer som Albus Dumbledore, Hermione Granger och Ron Weasley från Harry Potter. J.K. Rowling valde några få detaljer att upprepa flera gånger i varje bok, och det gav många läsare en god bild av karaktärernas utseende redan innan böckerna började filmatiseras.

Ju längre texten är och ju fler saker som beskrivs, desto mer nytta har man av upprepningar. Längd och ålder är två faktorer som ofta upprepas i jämförelse med varandra. Hur många gånger har du inte läst "den kortare mannen" eller "den äldre kvinnan"? Att påminna läsaren om skillnader mellan karaktärer gör scenen lättare att se framför sig.

Viktigt är dock att välja en handfull detaljer och inte upprepa en fullständig beskrivning av en person, plats eller sak. Färger, i stil med "det röda överkastet"; storlek, i stil med "den trånga stugan"; och iögonenfallande skavanker eller ovanligheter såsom "mannen som bara har tre fingrar kvar på högerhanden" är exempel på detaljer som är lätta att se framför sig.

Tips #3 - Var inte rädd för personnamn!

För att fortsätta temat upprepningar så har jag märkt en tendens bland ovana författare att undvika personnamn i scener med många karaktärer. Det finns två tekniker; antingen att bara använda personliga pronomen (vilket blir förvirrande om det finns två eller fler medlemmar av samma kön i scenen), eller att upprepa detaljer hela tiden. En gång läste jag en historia, vars titel jag har glömt, där "flickan med glasögon" dök upp på var och varannan rad. Det var frustrerande att läsa eftersom jag inte behövde bli påmind tio gånger per scen om att hon hade glasögon.

Flickan ifråga var huvudpersonen, men eftersom berättelsen skrevs i tredje person ville författaren uppenbarligen inte skriva hennes namn för ofta. Om hon talade med flera andra personer så att nästan varje replik krävde ett förtydligande om vem som talade blev texten nästan olidlig därför att alla karaktärer behövde beskrivas minst lika ofta som de nämndes vid namn.

Mitt råd är att använda personnamn eller titel (kaptenen eller sjuksystern, exempelvis) i nästan alla fall då det skulle bli förvirrande att använda pronomen. Det gäller oftast dialogtunga scener eller stridsscener. Tro mig när jag säger att det är mycket mindre störande att läsa ett namn en gång för mycket än att läsa en beskrivning fem gånger om!

Själv har jag märkt att det blir lättare att avgöra hur tydlig texten är när man har låtit den vila efter ett utkast. Kom ihåg att redigeringen är prosans bästa vän.

Med det sagt: lycka till med vad du än skriver, och så ses vi på lördag!