Tre sätt att göra en berättelse tragisk med hjälp av dess huvudperson

Vissa berättelser är sorgliga, men ändå emotionellt tillfredsställande. Andra slutar lyckligt. Ytterligare andra är fullständigt hjärtekrossande. De sistnämnda är tragedierna. Jag har identifierat tre sätt att göra en berättelse tragisk, och alla är kopplade till berättelsens huvudperson och hans eller hennes önskan och drivkraft. Jag använder exempel från kända böcker, så här kommer en spoilervarning för Harry Potter, 1984, och Hungerspelen.

Först vill jag förklara vad jag menar med önskan. Karaktärer drivs typiskt sett inte bara av viljan att uppnå ett utomstående mål, som till exempel att vinna en turnering. De drivs också av en inre önskan, till exempel önskan att bli accepterad och inte behöva dölja en viss aspekt av sig själv, eller önskan att bli beundrad eller älskad. En önskan kan också vara kopplad till andra personer. Ett exempel, som jag kommer att återkomma till snart, är Hungerspelen. I första boken är Katniss externa mål att överleva och vinna hungerspelen. I andra boken är målet att se till att Peeta överlever hungerspelen, och i tredje boken är målet att störta president Snow och stoppa spelen för gott.

Katniss är en komplex person med många önskemål och drivkrafter, men en av de främsta är önskan att skydda hennes lillasyster Primrose och ge henne ett bra liv. Oavsett vad hon gör visavi revolutionen eller andra karaktärer, så är hennes systers säkerhet och lycka alltid viktigare för henne än hennes eget liv. Det är vad jag menar med önskan, även om den långt ifrån alltid är lika drastisk som den är för Katniss.

Typ 1: huvudpersonen uppnår ett externt mål, på bekostnad av sin inre önskan

I somliga berättelser har huvudpersonen två eller flera mål som inte kan uppnås om hennes önskan uppfylls. Huvudpersonen kan också ha utomstående mål som strider mot varandra, exempelvis Harry Potters mål att både överleva och besegra Voldemort, vilka sätts emot varandra när han inser att han själv är en horrokrux och måste dö för att kunna besegra Voldemort. I och för sig återuppstår han sedan, men det är en knivig situation.

Men det är när externa mål strider mot ens inre önskan som berättelsen får starkast emotionell laddning. Vad som hade kunnat göra Harry Potter och Dödsrelikerna riktigt hjärtknipande är om det hade varit någon annan än Harry som visade sig vara en horrokrux. Säg att det var Ginny Weasley som var den sista horrokruxen. Då skulle två av Harrys inre önskningar strida mot hans externa mål.

Harry är förälskad i Ginny och har gjort sitt yttersta för att skydda henne. Han har också under hela sitt liv längtat efter en familj eftersom hans föräldrar dog när han var liten. Familjen Weasley har de facto adopterat honom, och Ginny, i egenskap av att vara hans flickvän, är hans möjlighet att starta en egen familj. Om det var hon som han behövde ta kål på hade det varit mer tragiskt för läsaren, eftersom det hade känts mer personligt för Harry. Han skulle inte kunna låta bli att ta död på Voldemort, men konsekvenserna skulle vara förödande.

Typ 2: huvudpersonens önskan och drivkraft tas ifrån henne även om hon uppnår ett externt mål

Till skillnad från typ 1 innebär typ 2 inte att huvudpersonen måste välja mellan sitt externa mål och sin inre önskan, utan att någon av berättelsens antagonister omintetgör den inre önskan. Hungerspelen är ett utmärkt exempel på detta. Att Katniss ens kom i kontakt med upproret mot president Snow beror på att hon försökte skydda sin lillasyster. När hon håller på att storma huvudstaden förlitar hon sig på att Primroses ringa ålder kommer att få rebellerna att hålla henne borta från frontlinjen, eftersom en av poängerna med revolutionen är att stoppa organiserat barnamord.

Men hennes tänkta allierade visar sig inte vara hälften så moraliskt brydda som Katniss själv är, och hennes lillasyster sprängs i bitar av dem som Katniss såg som bundsförvanter i hennes externa mål att störta presidenten. Det blir extra tragiskt och upprörande eftersom läsaren vet hur uppriktigt Katniss tror på sin sak. Att hennes allierade är så kallsinniga att de dödar hennes älskade syster innebär att Katniss, än en gång, har blivit utnyttjad och manipulerad av folk som bryr sig mer om sin egen makt än om oskyldiga barns möjlighet att leva resten av sina liv.

Inte alla berättelser behöver vara så invecklade att huvudpersonens inre önskan omintetgörs av en konspiration. En mindre intensiv tragedi skulle kunna vara att vår gamla vän Anna (som bland annat har dykt upp i detta och detta inlägg) så småningom försonar sig med sin far och bestämmer sig för att öppna en restaurang till minnet av sin matglada farmor, för att visa fadern att hon vill knyta familjebanden så tätt till sig som hon kan.

För att få berättelsen att sluta tragiskt skulle Anna kanske bli så upptagen av sin restaurangrörelse att hon öppnar nya restauranger och drar på sig så mycket arbete att hon börjar försumma sina ännu levande släktingar. Kanske slutar berättelsen med att hennes far dör och hon inte hinner säga ett sista farväl till honom eftersom hon hade bokat för många möten. Då inser Anna att relationer inte kan byggas på materiella symbolhandlingar utan måste vårdas med öm hand och närvaro.

I det fallet har Anna trott att hon uppfyllde sin inre önskan att hålla samman familjen, och visa sin far att hon var stolt över sin släkt, genom att uppnå sitt externa mål att lyckas inom restaurangbranschen. Det tragiska ligger i hennes egen missuppfattning som till syvende och sist saboterar hennes inre önskan.

Typ 3: huvudpersonen får sin önskan uppfylld innan den slits ifrån henne

I denna typ av tragedi tror huvudpersonen sig ha uppfyllt sin önskan innan utomstående krafter saboterar idyllen. Ett exempel på detta är Winston Smith från 1984. (Precis allting i den boken är tragiskt, så jag tar bara ett exempel som jag anser vara applicerbart på flera genrer.)

En av Winstons innerligaste önskningar är meningsfulla relationer. I ett ständigt lögnaktigt och misstänksamt samhälle har ingen några egentliga vänner. Inte ens romantiska relationer är uppriktigt kända - till exempel anses sex enbart vara ett sätt att reproducera sig för det allmänna bästa. Under romanens gång tror Winston att han är inblandad i en motståndsrörelse och att kvinnan som han startar en relation med, Julia, är lika övertygad som han, och är lika intresserad av honom som han är av henne. Han är också övertygad om att en av hans "allierade" och "vän", O'Brien, faktiskt är en hängiven rebell. Det ser alltså ut som att han har uppnåt önskan om meningsfulla relationer.

När det visar att motståndsrörelsen är iscensatt av staten för att ge illusionen av en chans till ett bättre liv är det som ett slag i magen för läsaren. När det sedan visar sig att Julia går vidare från Winston för att rädda sitt eget skinn, och att O'Brien planerade att sabotera för Winston för statens räkning från första början, är det sannerligen tragiskt.

Sammanfattning

Dessa tre sätt att skapa tragedi är inte de enda, och inte nödvändigtvis de bästa. Det är bara tre strategier som jag nyligen kom att tänka på och som jag tycker är intressanta eftersom de inte nödvändigtvis är kopplade till den huvudsakliga handlingen, utan snarare till karaktärernas inre liv.

Och med det sagt: lycka till med vad du än skriver, oavsett hur tragiskt det är eller inte är, och så ses vi på tisdag!