Tänk efter: vad får dina karaktärer att känna sig onormala?

Räck upp handen om du någonsin har hört någon säga: "detta är onormalt" och sedan hört någon annan ge igen med: "det finns inget som är normalt", eller: "vad är normalt, egentligen?" eller: "vem vill vara normal?" Räck upp andra handen om du har stött på tropen "jag är inte som de andra tjejerna", utan att någonsin förstå hurdana de "andra tjejerna" egentligen är.

Vi har alla en uppfattning om vad som är "normalt" samtidigt som jag kan satsa pengar på att inte en enda person någonsin har känt sig helt normal. Jag har definitivt aldrig gjort det; det närmsta jag har kommit är att känna mig medioker om jag inser att jag varken är onormalt bra eller onormalt dålig på någonting. Detta kan bero på att ordet "normal" kan syfta på två olika saker:

1. Normal = vanlig/gängse. Enligt denna betydelse är man normal om man tillhör en majoritet eller befinner sig i mitten av en normalfördelningskurva. Till exempel kan man tala om normala skostorlekar för vuxna kvinnor. Dit hör inte storlek 48 eller 32. Denna typ av "normalitet" saknar värdering.

2. Normal = bra/lämplig/acceptabel. Denna betydelse kan delas in i två underkategorier: socialt acceptabel (tillhörande den sociala normen) och acceptabel enligt talaren. I viss mån kan man tala om denna typ av normalitet utan att lägga en värdering i det, eftersom man kan avgöra att något anses vara socialt olämpligt utan att säga om man själv är för eller emot det. Att påstå att något bryter en social norm är inte med nödvändighet detsamma som att påstå att det är omoraliskt, dumt eller felaktigt. För det mesta är denna betydelse av normalitet dock subjektiv och att säga att något är "onormalt" i betydelsen olämpligt eller rentav oacceptabelt är en förolämpning

Det är värt att komma ihåg att någonting kan vara sant enligt betydelse 1 men förolämpande enligt betydelse 2. Såvitt jag förstår är det anledningen till att ordet normalt har blivit så laddat. Ett enkelt exempel är valfri kromosomavvikelse. Enligt betydelse 1 är Downs syndrom onormalt; det ligger långt från mitten av en normalfördelningskurva och drabbar en mycket liten del av befolkningen av befolkningen. Men det har så ofta beskrivits som onormalt enligt betydelse 2 (omoralisk, oacceptabel) att man numera talar om att normalisera det enligt denna betydelse; alltså göra det acceptabelt i omvärldens ögon. Den som kallar människor med Downs syndrom för onormala menar det med största sannolikhet som en förolämpning.

Med detta sagt återgår jag till inläggets ursprungliga ämne; att lista ut på vilket sätt din karaktär känner sig onormal. I det här inlägget kommer jag att ge exempel snarare än tips, för meningen är att få dig som författare att tänka efter och lära känna din karaktärs förhållande till sina avvikande egenskaper, inte att ge råd om hur du kan gå tillväga. Jag tror att detta kan skapa möjlighet till utmärkt mellanmänsklig och social konflikt.

Jag väljer att ignorera den första, objektiva betydelsen av normalitet, dels eftersom alla som har ett intresse eller en hobby tillhör den statistiska minoritet av befolkningen som delar denna passion, och dels eftersom den inte har samma psykologiska betydelse för karaktären. Att ha ett onormalt drag kommer inte att påverka en om man inte upplever det draget som onormalt enligt betydelse 2, alltså som något som på ett meningsfullt sätt skiljer en från ens omgivning.

Den normala familjen är en myt - utnyttja det!

Alla tillhör vi någon form av biologisk familj. Om karaktären som du skriver om - låt oss kalla honom Klas - är en tonåring som har ett mycket nära band till sina föräldrar, njuter av deras sällskap och talar med dem om sina problem hellre än han talar med en vän eller en kurator är det definitivt atypiskt för hans åldersgrupp. Om hans vänner gör en stor grej av att distansera sig från sina föräldrar och tycker att inget är mindre coolt än att fira Fars dag kommer han förmodligen att känna sig onormal. Han kommer troligen inte heller att känna igen sig i majoriteten tonårsfilmer, -böcker eller -musik.

Kanske frågar Klas sig vad som är fel på honom. Är han omogen eftersom han inte har kommit in i sin trotsfas? Är detta ett tecken på manipulation från föräldrarnas sida? Är det hans familj det är fel på eller är det samhället? Eller rentav hans vänner? Klas kommer troligen inte att tänka på alla filmer, exempelvis The Incredibles, som handlar om hur blod är tjockare än vatten och om hur en stabil familj är bland det bästa man kan få, för man tenderar att lägga mer tid och (negativ) emotionell energi på det som avviker från ens egen uppfattning. Arketypen om den rebelliska tonåringen får honom att känna sig onormal.

Men säg att Klas istället bråkar med sina föräldrar dagligen, hatar alla deras regler och räknar ner dagarna tills han fyller 18 och har rätt att flytta hemifrån - då kanske han önskar att hans liv var som alla de filmer som visar stöttande, lyckliga och stabila familjer. Hans vänners rebelliska attityd kanske i det sammanhanget framstår som ett försök att göra en höna av en fjäder - tänk vilken lyx det vore att få gå på fester så länge man kommer hem före elva! Klas får minsann inte lämna huset alls efter åtta. Han kan inte sympatisera med sina kamrater. Därför känner han sig onormal.

I boken jag skriver för tillfället, som på bloggen går under namnet Projekt UFO, känner huvudpersonen sig avvikande eftersom hon och hennes make inte kunde få barn. Av personliga skäl valde hon också att inte adoptera. Eftersom hon i det fiktiva nuet är gammal och en änka kan hon inte skaffa barn längre och hon känner sig olik sina jämnåriga som ser sina barn och barnbarn växa upp. Hon saknar den lyckliga kärnfamiljen och tänker knappast på folk som Klas. Hennes barnlöshet gör henne onormal i sina egna ögon.

Vad är en normal känsla eller en normal reaktion?

"Är det normalt att känna såhär?" frågar många sig första gången de har blivit kära, eller har utsatts för en förtalskampanj, eller råkat ut för någon annan omvälvande, emotionell och för dem ny upplevelse. Vad de frågar är om det är fler som känner så men vad de menar är ofta om det är acceptabelt eller "rätt" att känna som de gör. Och ibland kan man säga att en känsla är "dålig" eller orimlig eller rentav omoralisk, men det finns väldigt många känslomässiga reaktioner som är varandra olika, men varken bättre eller sämre.

Låt oss ta exemplet med någon som blir kär. Vår vän Klas kanske träffar en flicka i parallellklassen och blir förälskad. En möjligen förståelig, men ytterst olämplig, känslomässig reaktion på denna flicka som han inte har känt i mer än två dagar är ett behov av att veta allt om henne; var hon bor, vem hon är vän med, vad hon gillar att göra på sin fritid, hur tidigt eller sent hon lägger sig, etcetera etcetera. Det är olämpligt. Men vad är lämpligt? Finns det ett Rätt Sätt ™ att uppleva förälskelse? Inte direkt.

Vissa vill imponera på den man älskar. Kanske får Klas veta att han kommer att ha en lektion med parallellklassen varje onsdag och ser till att duscha onsdag morgon, kanske testa parfym för första gången, och välja snygga kläder. Andra vill i första hand lära känna den andra personen. Om Klas är den typen kanske han försöker sätta sig nära flickan och berätta om sina fritidsintressen för att få henne att anförtro honom sina. Åter andra satsar på att ha så kul som möjligt och ser till att dra skämt för att få sitt kärleksintresse att skratta och tycka att man är rolig. Och så vidare, och så vidare.

Om Klas frågar en av sina vänner hur man skall få en flicka att gilla en kanske den vännen tror på att humor är svaret. Men Klas kanske tycker att det är dumt att börja dra skämt när man inte vet vad den andra har för humor eller vilka populärkulturella referenser hon kommer att förstå. Å andra sidan frågade han sin vän för att denne har en flickvän, så han måste ju ha gjort något rätt, eller hur? Isåfall är det inte osannolikt att Klas blir ängslig och försöker tvinga fram ett skämt även om han försöker vara seriös och vill lära känna flickan han gillar. Ett framtvingat skämt faller sällan i god jord, så man kan gissa att det blir en ganska stel situation.

Då blir Klas förmodligen ledsen och tycker att han är otroligt dålig på att flirta och hur kommer någon någonsin att kunna gilla honom när han är så klumpig och inte ens kan prata som en *trumvirvel* normal person? Och då kommer femtonåriga och djupt generade Klas inte att tänka på att praktiskt taget ingen tonåring är bra på att flirta. Det enligt betydelse 1 onormala vore att kunna säga exakt rätt saker vid rätt tillfälle till rätt person.

Sammanfattning

Det finns många fler exempel som jag hade kunnat dra, men jag tror att jag har gett en god bild av vad jag menar. Ingen människa känner sig normal och det finns ingen normalare känsla än den av utanförskap, både i stort och i smått. Att tänka på vad som gör dina karaktärer osäkra, får dem att känna att de sticker ut eller att det är något fel på dem, kan ge dig en bättre förståelse för dem som personer och bättre förutsättningar att göra dem rättvisa.

Lycka till med vad du än skriver och kom ihåg att ingen författare är normal!