Skriv inte om vad du känner till, utan om vad du vill utforska

Ett ofta upprepat mantra är att man skall "skriva om det man känner till". Ofta innebär detta att man inte skall skriva om upplevelser som man inte själv har erfarit (till exempel att inte skriva om livet som kroniskt sjuk om man själv är frisk som en nötkärna). Jag håller inte alls med om den idén.

Grundtanken är att vissa grupper historiskt sett har blivit orättvist eller nedlåtande behandlade inom kultursektorn. Vissa etniska eller religiösa minoriteter, och samtliga sexuella minoriteter, är vanliga exempel på grupper som har blivit hånade i populärkulturen av författare, regissörer, skådespelare med flera som har tillhört en förhållandevis privilegierad majoritet.

Det vore oärligt att påstå att det inte har inträffat på stor skala, eller att det inte fortfarande inträffar. Jag kan däremot inte förstå varför lösningen är att uppmana folk att inte skildra livsöden som de inte själva delar.

Finn fyra fel

För det första går den principen inte att applicera konsekvent. Har någon nu levande människa upplevt zombieapokalypsen? Eller besuttit magiska krafter? Eller koloniserat främmande planeter? Nej. Det hindrar inte de spekulativa genrerna från att vara populära och innehålla flera fenomenala verk. Berättandet är en kreativ konstform, vilket kräver fantasi. Man måste sätta sig in i upplevelser som man inte själv delar, eller situationer som man aldrig har befunnit sig i, för att bli en bra författare.

För det andra tror jag inte att det hjälper de historiskt förfördelade grupperna att uppmuntra andra att inte skriva om dem. Shakespeare var en relativt privilegierad man som hade åtskilligt att säga om känsliga frågor i stil med rasism, som är ett av de främsta temana i Othello. Hans berättarkonst och empati för sina karaktärer tvingar den uppmärksamme läsaren eller tittaren att sätta sig in i en mörkhyad mans situation. Jag har en känsla av att det inte var något som den genomsnittlige teaterbesökaren på 1500-talet gjorde i vanliga fall. Vad tror du?

För det tredje har "stay in your lane"-mantrat redan börjat skada konstnärer. Kit Connor, en av skådespelarna i serien Heartstopper, blev i stort sett tvingad att komma ut som bisexuell. Hans rollfigur är tillsammans med en annan pojke, men det uppstod ett rykte om att Connor kanske hade en relation med en flicka. Istället för att acceptera att hans yrke är att låtsas vara en annan person framför kameran, och att han som en mycket ung skådespelare har varje rätt till privatliv, blev många Heartstopper-älskare upprörda och krävde att få veta "sanningen". Han berättade att han hade samma läggning som karaktären, och gratulerade sina fans till att tvinga en tonåring att komma ut innan han var redo för det.

Det är ett grymt sätt att behandla konstnärer. Vill vi verkligen tvinga författare, skådespelare och regissörer att undvika berättelser om minoriteter som de själva tillhör bara för att de inte vill riskera sin egen säkerhet, eller för att de vill skydda sitt privatliv?

För det fjärde hämmar den här doktrinen själva konsten. Det finns anledningar till att många berättelser skrivs om kungar och drottningar, medan ytterst få berättelser skrivs om lastbilschaufförer. (Inget ont mot lastbilschaufförer; de hör till samhällets stöttepelare och är inga som man bör se ner på.) Visst går det att skriva intressanta berättelser om människor med vanliga, inte särskilt glamorösa yrken, men det är lätt och därmed attraktivt att skapa en dramatisk konflikt om man skriver om människor med mer ovanliga, iögonenfallande positioner.

Detsamma kan överföras på minoriteter. Som jag skrev i mitt inlägg "Tänk efter: vad får dina karaktärer att känna sig onormala?" så finns det många potentiella konflikter och teman som kretsar kring konceptet utanförskap. Oavsett hur många vinstlotter man drar här i livet så kommer vi alla alltid att känna oss annorlunda eller utanför på ett eller annat sätt. Det förekommer i många berättelser. De tidigare nämnda kungarna och drottningarna har det "ensamt på toppen", medan en man som Othello måste kämpa för minsta spår av tolerans. Att skriva om minoriteter, framförallt illa behandlade sådana, är tilltalande eftersom det finns så mycket material för en god berättelse. (För att förtydliga så menar jag inte att systematisk diskriminering är bra i sig. Krig är en av de värsta sakerna som finns, men har gett upphov till fantastiska berättelser i stil med På västfronten intet nytt.)

Hur vi borde tänka istället

Som jag nämnde tidigare är empati en av de viktigaste egenskaperna hos en författare. Att se sina karaktärer som människor av kött och blod; att förstå dem och att försöka framställa dem som verklighetstrogna, intressanta personer är A och O i berättandets värld. Jag har i tidigare inlägg argumenterat för att författare både bör göra sina karaktärer olika sina upphovsmän och utgå från sina egna erfarenheter. Hur jag själv ofta gör det är genom att utgå från observationer, situationer eller känslor som har drabbat mig men sätta dem i andra sammanhang och härleda dem till människor som är olika mig själv.

Vad jag gör, och vad jag tror att de flesta författare som jag själv älskar gör, är alltså att identifiera något som intresserar mig och sedan utforska det. Föremålet för mitt intresse tar ofta avstamp i mitt eget liv, men utförandet skiljer sig mycket från mina upplevelser.

Undvik därför denna fråga: "Är min karaktär för olik mig?" och ställ istället denna fråga: "Kan och vill jag sätta mig in i den här personens liv?" De bästa berättelserna skrivs inte för att uppnå största möjliga statiska likhet mellan huvudpersonen och författaren, utan för att utforska en huvudperson som intresserar författaren. Om du är en heterosexuell, manlig lastbilschaufför i 2000-talets Sverige och din dröm är att skriva om livet som en lesbisk prinsessa i 1500-talets Tyskland - kör hårt! Så länge du lär dig om det som du inte redan känner till, och så länge du skriver ärligt och med empati, så är du på rätt spår.

Sammanfattning

Även om jag förstår tanken bakom att man skall "skriva om det man känner till", så tror jag att den inställningen gör mer skada än nytta. Vad man måste hålla i minnet om man skriver om någon som är drastiskt olik en själv är detsamma som om man skriver om, säg, en avlägsen historisk period i stil med Julius Caesars tid vid makten. Man måste läsa på om det man inte redan känner till för att skriva ärligt och trovärdigt.

Sedan gäller samma spelregler som för varje annan berättelse. Den främsta fällan är att skriva hånfullt eller avfärdande, men om du ser dina karaktärer som personer snarare än slagpåsar (alltså om du skriver med empati) så bör du vara på det torra.

Och med det sagt: lycka till med vad du än skriver, skänk en varm tanke till alla lastbilschaufförer, och så ses vi på tisdag!