Mary Sue/Gary Stu: vilka är de och hur kan man undvika dem?

12.02.2021

En Mary Sue är en kvinnlig karaktär som uppfyller de flesta eller alla av dessa kriterier:

  1. Att vara så attraktiv att ALLA av motsatta könet kastar sig över henne. Om man är progressiv gäller detta även alla av samma kön. Annars är de antingen evigt avundsjuka eller beundrar henne väldigt mycket. Det beror på om hon är en tragisk hjältinna eller bara en vanlig hjältinna.

  2. Att vara oförklarligt superstark/-snabb/-kompetent utan att behöva träna sig, framförallt utan att behöva göra det den hårda vägen.

  3. Att vara onaturligt snäll eller att vara riktigt manipulativ, impulsiv och egoistisk men ändå uppfattas som snäll av alla andra. Eller motsatsen, om hon är tragisk (se: första punkten).

  4. Att slippa ifrågasättas, varken av andra karaktärer eller av handlingen.

  5. Att inte ha föräldrar utan ha uppfostrats av främlingar, eller att ha fattiga föräldrar men sedan upptäcka att det beror på att hennes äkta, rika (gärna kungliga), föräldrar är döda.

  6. Att aldrig skadas, med undantag för om hon heroiskt offrar sig själv för alla andra.

  7. Att ha en fiende som har hatat henne sedan hon föddes, oftast på grund av något hennes föräldrar gjorde eller något en spågumma sade.

  8. Att antingen vara väldigt väl medveten om sin egen bästhet eller hata sig själv så mycket att alla andra måste övertyga henne om hur fantastisk hon är.

Garry Stu är exakt likadan, fast manlig.

Varning: milda spoilers för Harry Potter, Hungerspelen: Fatta Eld och Star Trek: The Next Generation.

Med tanke på mina beskt formulerade kriterier kan man nog räkna ut vad jag tycker om Mary Sues/Garry Stus. De allra flesta läsare (och tittare, i filmsammanhang) ogillar den här typen av karaktärer, och det är inte svårt att förstå varför. Varken Mary eller Gary behöver på riktigt kämpa för någonting, och genomgår därför sällan någon djupare karaktärsutveckling. Som läsare har man inget att intressera sig för.

Så hur kan man undvika denna trista typ av karaktär? Jag har samlat tre stycken åtgärder som man kan vidta för att ge sin karaktär mer djup.

Ge karaktären svagheter som den på något sätt måste övervinna

Detta kommer garanterat att göra både karaktären och berättelsen mer intressant. Svagheter är något som varje läsare kan känna igen sig i, och det finns få saker som är mer tillfredsställande än att läsa om någon som kämpar med mänskliga fel och brister. Det är dock viktigt att inte göra svagheterna till förklädda styrkor, till exempel att Den Utvalde Hjälten måste dölja sina exemplariska magiska krafter för att undgå att upptäckas. Det är ett ytligt problem, som snarare är kopplat till yttre omständigheter än till själva personen.

Exempel: Hermione Granger från Harry Potter-serien

Filmerna putsade dessvärre bort de intressanta delarna av hennes personlighet, vilket har gjort film-Hermione till en riktig Mary Sue. Men två av de svagheter som gör henne djup i böckerna är hennes inrutade tänkande och sociala inkompetens. Hon lär sig allting som godkänns av vetenskaplig konsensus, men vägrar acceptera sådant som saknar en logisk förklaring, vilket får henne att avfärda såväl spådomskonst som dödsrelikerna. Dessutom är hon så förälskad i regler och förordningar att hon hade kunnat bli en Umbridge med fel uppfostran (och att hon inte tar Umbridges parti i femte boken visar vilken utveckling den här svagheten gav henne).

Samtidigt är hon ofta så upptagen av att visa hur mycket hon kan att hon inte märker hur otrevlig och självgod det får henne att verka. Bok-Hermione har egentligen inga kvinnliga vänner tills hon och Ginny Weasley börjar umgås, och inga manliga vänner förutom Harry och Ron. Det lägger hinder i vägen för vad hon, med sin briljans, skulle kunna uppnå och är något som hon måste förändra för att nå sina mål.

Ge karaktären svagheter den inte kan övervinna

Detta kan vara särskilt hjälpsamt i spekulativ skönlitteratur, där folk ofta har särskilda krafter eller tillgång till varelser eller föremål med särskilda krafter. I sådana sammanhang är det farligt att låta någon få för starka eller för många krafter. Den tumregel som jag skulle föreslå är att för varje "superkraft" en karaktär har, skall han eller hon ha en svaghet. Detta gäller förstås även föremål och varelser.

Exempel: Lieutenant Commander Data från Star Trek

Jag tar detta exempel även om det kommer från filmvärlden snarare än skönlitteraturen, av två anledningar. Dels är Data en av mina favoritkaraktärer från alla medier och alla tider, och dels är han det bästa exemplet som jag kunde komma på. Data är en android, som inte behöver syre för att överleva, är så stark att han kan kasta omkring fullvuxna män som om de var studsbollar och inte åldras. Han minns allting som han har sett, läst eller hört. Fördelarna med detta är givetvis stora, i synnerhet som han flyger omkring i ett rymdskepp med vanliga dödliga. Men han kan inte känna andra känslor än sin inprogrammerade nyfikenhet och den tomhet han upplever när någon som han har vant sig vid att ha i närheten. Han kan också känna längtan efter emotionella upplevelser.

Detta är vad som gör Data till en av de mest populära karaktärerna från Star Trek: The Next Generation, inte bara hos mig utan också hos de övriga karaktärerna. Han kan fysiskt sett inte känna sorg, glädje, kärlek, irritation eller rädsla, men han gör sitt bästa att förstå de känslorna och att tillfredsställa andras emotionella behov. Vid ett tillfälle beskriver han sin version av vänskap; han vänjer sig vid andras sällskap och uppskattar att se sitt sällskap tillfreds snarare än upprört. Vid ett annat tillfälle säger någon (jag tänker inte avslöja vem hon är, utan uppmanar er alla att se hela serien!) att hon älskar honom som en far, och han svarar att han önskar att han kunde älska henne som en dotter.

Om en normal människa skulle säga det skulle det låta otroligt klyschigt, men i det här fallet erkänner Data helt enkelt sina brister. Samtidigt kan man inte låta bli att fråga sig om han inte trots allt känner? Utan dessa oöverkomliga brister skulle Data vara en Gary Stu (särskilt med tanke på hur populär han blir med sin fascination och vilja att vara mänsklig), men med dem blir han en av de mest minnesvärda karaktärer i filmens historia. Hans övermänskliga krafter kostar honom det han helst vill ha, nämligen mänskliga känslor.

Låt karaktärens vänner ifrågasätta/kritisera dem

... och ge vännerna goda anledningar att göra det! Som jag nämnde i listan över tecken på en Mary Sue/Gary Stu är brist på utmaningar väldigt vanliga. Oftast är alla runt Mary/Gary antingen riktiga dörrmattor eller orimligt grymma antagonister. Att ge en allierad, vänligt inställd sidokaraktär möjlighet att berätta för huvudpersonen vad han eller hon gör fel gör det möjligt för honom eller henne att konfrontera sina fel och brister och antingen växa ur dem eller dyka rakt ner i dem.

Exempel: Peeta och Katniss i Hungerspelen

Peeta, den kärlekskranke bagaren, fungerar som huvudpersonen Katniss samvete i hela trilogin, men ett av de tydligaste tillfällena av konfrontation är när Peeta i Fatta Eld inser att Haymitch och Katniss har kommit överens om att övertyga hela nationen om Peetas och Katniss fejkade kärlekshistoria - utan att meddela honom om vad som står på spel. Visserligen kritiserar han Haymitch lika mycket som Katniss, men detta är ett utmärkt exempel på att Peeta påpekar hur egensinnig och navelskådande Katniss kan vara.

Detta är viktigt, för Katniss är idealist i själ och hjärta, och bryr sig egentligen väldigt mycket om Peeta. Hon tänker helt enkelt inte på att han också vill och behöver veta vad som pågår bakom scenerna. Hon är för upptagen av sig själv och sina problem.

Slutsats

Det finns såklart flera saker man kan göra för att undvika att en mäktig huvudperson blir en Mary Sue eller en Gary Stu, men jag valde bara några av de tydligaste och enligt mig viktigaste tipsen. Om du tror att du kan ha skrivit en Mary Sue, så är det inget du skall oroa dig för. Hon dök upp i mina tidigaste idéer, även om jag aldrig gillade henne mycket nog för att skriva om henne. Men både hon och Gary dyker upp då och då, särskilt i första utkast skrivna av ovana författare, och är inget att skämmas för.

Lycka till!