Gör dina karaktärer olika dig själv!

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om hur man kan utveckla sina karaktärer genom att observera positiva, negativa eller neutrala drag hos sig själv och sina bekanta, och idag vill jag komplettera med ett ytterligare tips, nämligen att se till att göra dina karaktärer, framförallt din huvudperson, olik dig själv.

Varför? För att du inte skall kunna låta dig själv bli lat. Själv tänker jag ganska mycket på det här när jag skriver; att jag inte får bli lat och bara utgå från mina egna erfarenheter.

Det är självklart inte fel att utgå från sina egna erfarenheter. Många riktigt bra böcker har skrivits med utgångspunkt i författarens egna liv och det finns en anledning till att många författare ur minoritetsgrupper gärna skriver om människor ur samma grupp. Från sitt eget liv kan man få viktiga insikter som kan vara intressanta att skriva och läsa om.

Men faran är att man gör sin huvudperson så lik en själv att man inte alls utmanar sig själv när man skriver. Om din protagonist har samma bakgrund, kön, etnicitet, sexuella läggning och begåvningstyp som du, arbetar i samma bransch, växte upp i samma typ av samhälle och så vidare så är det stor risk att du som författare tar alla dina egna erfarenheter för givna och helt enkelt inte tänker efter en extra gång när du berättar ifrågavarandes historia. Här kommer några områden att överväga när du konstruerar din huvudperson.

Grundläggande attribut

Det här handlar om vem man i grunden är och kommer spela roll för vad man kan/får göra, hur man blir bemött, hur man förväntas agera och vilka synpunkter folk kommer att ha på en. De grundläggande attribut som jag nu kan komma på är följande: kön, etnicitet, ursprung (första, andra, eller tredjegenerationens invandrare), sexuell läggning, medfödda sjukdomar/åkommor/syndrom samt kroppstyp. Låt oss illustrera med en exempelförfattare, som vi kan kalla Arne.

Arne är en man vars mor är dansk och far är svensk, men själv är han född och uppvuxen i Sverige. Han är homosexuell och har Klinefelters syndrom (nästa veckas ord!) och är en bra bit över medellängd; 1:98, vilket ger problem när han skall köpa kläder eller möbler. Klinefelters syndrom är en ovanlig åkomma bland män som bland annat kan leda till ovanlig längd och infertilitet, och det vore förståeligt om Arne vill skriva om en huvudperson som också lider av detta syndrom. Detta innebär att hans huvudperson måste vara en man eftersom Klinefelters bara drabbar män, och det är då inte orimligt att mannen ifråga är väldigt lång.

Vad kan Arne då ändra hos sin huvudperson? En idé vore att ändra hans läggning så att han blir bi- eller heterosexuell och är ihop med en kvinna. Homosexuella par behöver, om de inte väljer att adoptera, alltid en utomståendes hjälp för att reproducera sig, medan heterosexuella par i regel bara behöver varandra. Då skulle Arne kunna utforska infertilitetens effekter på sin huvudperson - låt oss kalla honom Håkan - lite tydligare, eftersom skillnaden blir större mellan det paret än andra heterosexuella par, samtidigt som han inte kan gå enbart på egen erfarenhet av kärlek och sexualitet.

Vad gäller ursprunget så kanske han kan låta Håkan ha två danska föräldrar men vara uppvuxen i Sverige för att kunna roa sig med att skriva en tvåspråkig karaktär, eller så tycker han att det blir för mycket jobb och väljer att skriva om en svensk man som inte är andra generationens invandrare, för att kunna fokusera på de konflikter som hans infertilitet och längd skapar.

Omständigheter

Vi fortsätter med exempelförfattaren Arne och gräver ner oss i de omständigheter under vilka han växte upp och hur han nu lever. Låt oss säga att han växte upp i en arbetarstad där hög utbildning sågs över axeln, vilket ledde till otrevliga situationer eftersom båda hans föräldrar var apotekare. Föräldrarna hade god lön (så pass att det blev en utlandssemester varje år) men var absolut inte stenrika. De bodde i ett radhus i en liten trygg, lugn stadsdel. Arne var ensambarn och hans föräldrar hade inga problem med hans sexualitet eller hans karriärval (agronom) men blev ledsna när han flyttade tjugo mil bort. Nu är han tjugonio år, bor han i en lägenhet i Växjö med sin pojkvän, tjänar 38 700 i månaden och är vid hyfsat god hälsa.

I förra avsnittet verkade det som att Arne framförallt är ute efter att utforska effekterna som Klinefelters syndrom kan ha på en mans liv, så låt oss göra det till den centrala interna konflikten i Håkans liv. Då röstar jag för att vi behåller uppväxten i den lilla staden, för det är svårare att dölja anmärkningsvärd längd och andra tänkbara effekter av syndromet i ett samhälle där alla känner alla. För att göra längden ännu mer problematisk för Arnes stackars huvudperson gör vi hans föräldrar till lågavlönade grundskolelärare, vilket gör det svårare att ha råd med tillräckligt långa kläder, sängar etcetera.

För att ytterligare understryka Håkans problem ger vi honom ett syskon; en kärnfrisk, fertil, heterosexuell bror av medellängd som antingen har barn redan i berättelsens början eller som får barn under berättelsens gång. Denne bror kommer (även om han och huvudpersonen har en god relation) att genom sin blotta existens påminna Håkan om hur "enkelt" och "idylliskt" hans liv hade kunnat vara, vilket gör det svårare för honom att acceptera sig själv. Plus att Arne då måste sätta sig in i hur det är att ha ett syskon, eftersom han saknar den erfarenheten!

Under romanens gång kan Arne, om han känner för det, låta Håkan flytta till en större stad där han är mer anonym och lättare får tillgång till specialaffärer eller möjligheter att specialbeställa kläder och möbler som passar honom. Alternativt, eller samtidigt, kan han låta Håkan utbilda sig till ett välavlönat yrke, till exempel akustiker, för att ha råd med de komplikationer som Klinefelters syndrom kan medföra, en kamp som för den förhållandevis rike Arne har varit mindre svår. Att låta Håkan navigera sitt förhållande till sin flickvän/fästmö/fru kommer också att ovant för Arne, som aldrig har haft en romantisk relation till en kvinna.

Grundläggande karaktärsdrag

Vad man anser vara ens egna "grundläggande" karaktärsdrag varierar från person till person och förmodligen mellan åldrarna, men vad jag menar är karaktärsdrag som avgör ens förutsättningar och som är svåra att träna bort eller tillskansa sig om man inte redan har dem. Hit hör till exempel hur mycket social energi man har, vilka begåvningstyper man har och hur man uppfattar världen omkring en. Sådant som självförtroende, egoism och social kompetens kan förändras under livets gång, och gör det också ofta.

I det här fallet kan vi säga att Arne är introvert (känner ganska litet behov av socialt umgänge och behöver mycket egentid för att ladda batterierna), är mycket matematiskt begåvad, har gröna fingrar och utmärkt luktsinne. Hans introversion avgör i viss mån vilka sociala sammanhang han gillar respektive ogillar, hans mattehjärna ger honom förutsättningar för vissa yrken och fritidssysslor och hans gröna fingrar (= att han är bra med växter) har gett honom ett växtintresse, som i sin tur har förstärkt hans förmåga att hantera plantor. Hans goda luktsinne låter honom uppskatta blomdoft och gör också att han starkt knyter sina minnen och intryck till lukter. Till exempel kan han känna igen hur farmors parfym luktade och kan känna vilken mat som lagas i ett radhus han går förbi.

Vi vet redan om Håkan att han är akustiker, så det känns rimligt att han skulle vara musikaliskt begåvad och framförallt ha god hörsel. Till det hör att han sannolikt har lätt för att känna igen röster och för att ha lätt att avgöra vad som är byggt av vilket material och huruvida ett träd eller en vägg är solid eller ihålig, och liknande. Med tanke på att en akustiker är iblandad i rörmontering och arkitektur duger det emellertid inte att vara en matematisk analfabet, så Håkan bör ha viss mattebegåvning gemensam med författaren Arne.

Då kan vi säga att Håkan är extrovert, för att göra honom mer olik Arne och tvinga den senare att sätta sig in i livet hos någon som känner ett ganska starkt behov av mänsklig interaktion och inte trivs på egen hand.

Jag hoppas att de här exemplen och förklaringarna tydliggör vad jag menar. Jag tycker inte att varje karaktär måste vara radikalt olik en själv, tvärtom är det bra om man kan relatera till vissa upplevelser eller förutsättningar, men för att utmana sig själv och tvinga sig att sätta sig in i en annans situation kan det vara bra att ändra en del saker så att man inte blir lat. Dessutom finns det en risk att man blir väldigt defensiv och upprörd om någon kritiserar en karaktär som är lite för lik en själv...

Lycka till med den karaktär du skriver om nu, eller den du planerar att skriva om härnäst!