Berättarperspektiv: tillbakablickande första person

27.11.2020

Jag har hittills skrivit tre inlägg om olika berättarperspektiv, och idag tänkte jag djupdyka i en av varianterna av första person, nämligen den tillbakablickande. Detta perspektiv innebär att protagonisten väljer att berätta sin historia efter att den har inträffat. Låt oss först överväga ett viktigt kännetecken för tillbakablickande första person, innan vi går vidare till några frågor som man som författare bör ställa sig själv och sin protagonist.

Opålitlighet

Alla former av första person är i större eller mindre utsträckning opålitliga, eftersom vi alltid har synpunkter på det vi upplever och på personerna i vår omgivning. Till skillnad från det intima tredje personsperspektivet är protagonisten och berättaren samma person i det här fallet. I presens kan protagonisten lätt missuppfatta saker och ting eftersom han eller hon saknar perspektiv. Den tillbakablickande protagonisten blir däremot opålitlig på grund av sitt perspektiv, vilket framförallt avgörs av hans eller hennes känslomässiga relation till händelserna ifråga.

Emotionell inställning

Beroende på vad som har hänt mellan berättelsen och berättandet kommer berättaren att hantera det förflutna på olika sätt.

Jag kan i skrivande stund inte komma på ett bra exempel på en publicerad bok eller novell skriven i detta perspektiv, så jag kommer att ta min återberättelse om Törnrosa som exempel. Den novellen är skriven i form av ett brev som den trettonde fen skriver sexton år efter att hon kastade förbannelsen över prinsessan. Under tiden som har gått sedan dess har folk börjat betrakta henne som ond och hennes vänner har svikit henne, vilket har fått henne att avsky alla inblandade inklusive sig själv.

Det var här jag gick i fällan. Jag satte näsan i vädret och utmanade honom att säga sin önskan. Hur dum kan man vara?

Fråga 1: varför berättar jag detta?

Det är svårt att föreställa sig en person som berättar om sitt liv utan anledning. Denna anledning kan vara så enkel som att det är en rolig eller fin historia som är "något att berätta för barnbarnen". Andra anledningar kan vara att varna andra människor för något, till exempel faran med att låta sina känslor styra en, eller faran med det omvända; att helt ignorera sina känslor. Om ens huvudpersons mål med berättandet är att lära publiken en läxa bör man dock vara försiktig så att man inte börjar predika. Även om många läsare lär sig mycket genom skönlitteraturen, så är det inte det främsta målet. Ens mål som författare bör vara någon form av underhållning.

En annan populär anledning till att berätta något kan vara att korrigera den (fiktiva) allmäna uppfattningen om huvudpersonen själv, eller om en viss händelse. I min Törnrosanovell gjorde jag något liknande i och med att huvudpersonen vill förklara sig för Törnrosa och prinsen så att de inte tror på vad andra säger.

Fråga 2: vem berättar jag det för?

För att förstå varför protagonisten berättar sin historia är det viktigt att veta vem den tänkta publiken är. Ta en klassisk arketyp: kvinnan som nyss har skilt sig från sin man eftersom han var otrogen och nu försöker starta om. Tonen och hur berättelsen struktureras kommer att variera beroende på om hon berättar historien med syfte att hennes före detta make skall läsa den jämfört med om hon skriver till deras gemensamma barn, eller bara skriver det till sig själv, för att reda ut sina tankar och känslor.

Fråga 3: när berättar jag det?

Beroende på hur lång tid som har gått mellan att berättelsen inträffade och att den förmedlas till läsaren kommer huvudpersonen att ha väldigt annorlunda inställning. För att återgå till den frånskilda kvinnan i mitt tidigare exempel, så kommer hon förmodligen att vara mer upprörd, ledsen, arg eller rentav hämndlysten om hon berättar om otroheten och skilsmässan en vecka efter separationen jämfört med om hon väntar fem år innan hon återberättar händelsen.

Genom att ta reda på när protagonisten berättar historien kan man avgöra hur hans eller hennes känslor eller avsikter har utvecklas.

Jag hoppas att detta syndigt långa inlägg var till nytta. Tillbakablickande första person är ett berättarperspektiv jag tycker om, just eftersom det finns så mycket att ta hänsyn till, vilket verkligen kan hjälpa en att gräva djupare i berättelsen och dess konsekvenser.

Glad första advent!