Att uttrycka känslor på ett personligt sätt - Kraftuttryck #2

I mitt senaste skrivtips beskrev jag varför man bör vara moderat med svordomar och fula ord i prosa, och denna vecka följer jag upp det med hur man kan göra kraftuttryck mer personliga och varför det kan vara lämpligt.

Varför individualisera?

Därför att folk i verkliga livet har olika nyanser i sin vokabulär. Vissa är milda och lågmälda personer som ogärna svär eller använder grova uttryck över huvud taget. Andra använder mildare former av välkända ord, till exempel "jäklar!" istället för "jävlar!" eller "tusan också!" istället för "fan också!" Om man utnyttjar dessa språkliga variationer i sin prosa och sin dialog så verkar konversationerna och huvudpersonernas inre monologer mer trovärdiga. För att inte tala om hur tråkigt det kan bli att läsa en bok där alla säger precis samma saker när de blir arga, upprörda eller på något annat sätt känslosamma!

Hur individualisera?

Det finns många tänkbara sätt att ge sina karaktärer olika ordförråd och "catch phrases". Innan jag beskriver några av de mest praktiska vill jag påminna om att sådant här kan var svårt att hålla i huvudet när man skriver det första utkastet, framförallt om man är som jag och inte har supermycket planerat i förväg. Då är man förmodligen mer fokuserad på innehållet än på formen, och det är inga problem. Prosan kan finkammas i efterhand, så slit inte ditt hår om du bara är halvvägs genom ditt första utkast! Du kan lägga till nyanserna i redigeringen senare.

Stereotyper

Det är ett laddat ord, men jag menar i det här fallet inte nödvändigtvis illvilliga stereotyper. Det är (enligt mig) inte per automatik fel att använda stereotyper i sina böcker så länge man inte låter sina karaktärer bli enbart stereotyper med undantag för 2-3 stycken huvudpersoner som faktiskt får bli tredimensionella. Man kan gärna roa sig med att överraska läsaren genom att utmana eller förvrida stereotyperna på ett tankeväckande och underhållande sätt. Stereotyper är ett verktyg som bör behandlas med försiktighet.

I fallet med kraftuttryck tänker jag till exempel på den arketypiske vidskeplige sjömannen. Sjömän tillbringar mycket tid med bara varandra, avskurna från fastlandssamhället, vilket ger upphov till en internkultur som kan vara ganska olik deras landsmäns. Detta var ännu mer påtagligt förr i tiden, när en enda handelsresa kunde ta flera år. I ett så farligt yrke, där man är offer för väder, vind och illasinnade havsdjur - och dessutom äter ganska illa - är det inte underligt att tro på omen och övernaturliga krafter frodas.

Hur påverkar detta kraftuttrycken? Jo, det är rimligt att tänka sig att kraftuttrycken kopplas till den vidskepliga läggningen. Till exempel* kanske en sjöman som bevittnar en otäck eller farlig händelse något utbrister "sju års olycka!"; en klassisk föreställning som härstammar från både folktro och biblisk mytologi. Att krossa en spegel - för att ta ett av många exempel - kan ge sju års olycka enligt talesättet. Man kan också tänka sig att en sjöman som för höra att en ung kvinna för tredje gången skall vara tärna på en väns bröllop skakar bedrövat på huvudet och säger: "ojoj, min vän, du vet vad man säger: tre gånger tärna, aldrig brud."

*Jag vet mycket lite om sjömansjargong. Detta är gissningar.

Bildningsnivå

Vilka böcker man har läst (om några), vilken typ av övrig kultur man konsumerar och vem man umgås med kommer givetvis att påverka ens ordförråd. I vårt moderna samhälle är populärkulturen - alltså den mest säljande, vidast spridda kulturen - tydligt amerikaniserad, vilket lämnar sina spår även i språket. Uttryck i stil med "f*ck off", "laughing my *ss off" och allsköns kreativa engelska könsord håller på att vinna konkurrensen med sina svenska motsvarigheter bland många av mina jämnåriga (den ökända generation Z).

I kontrast till detta står de som konsumerar väldigt många olika stycken kultur från olika tider, länder och genrer och därför har ett brett förråd av ord i allmänhet och kraftuttryck i synnerhet. Dit hör till exempel jag, som växte upp med De tre musketörerna och därför fullkomligt oironiskt kan utbrista "merde!" när något irriterar mig, även om jag egentligen inte kan franska, eller "vid min svans!" när jag talar med min familj som gillar mer excentriska ordvändningar och är varmt fäst vid Mumintrollen.

Givetvis finns också den motsatta extremen, som nästan enbart håller sig till äldre böcker, filmer, musik etcetera och förmodligen bara kommer att referera sådant som mer trendkänsliga personer troligen inte kommer att förstå. Med trendkänsliga menar jag folk som inte är särskilt högt bildade och därför inte känner till mycket historisk kultur eller kultur från något annat än västvärlden. Dessa människor brukar inte ha en distinkt egen smak utan kommer antingen att följa med trender (t.ex. alla tonåringar som älskade One Direction tills nästa pojkband tog över popmusiken) och därmed ha en föränderlig vokabulär med relativt liten personlig prägel, eller glida över till en speciell subkultur och gräva ner sig i K-pop och anime eller MCU eller liknande.

Alla dessa faktorer kommer att påverka hur den personen talar, inklusive hur den svär och uttrycker starka känslor. Motsvarande gäller såklart även om man skriver historisk eller futuristisk fiktion, fast med lite andra parametrar beroende på vilka länder/språk/idéer som dominerar den kultur som dina karaktärer vistas i.

Dialekter

Det här tycker jag mig inte behöva utveckla i någon större utsträckning. Olika dialekter har olika ordvändningar. Jag säger att en dålig bok är "mögig", min granne hävdar att Excel är "töligt" och beroende på var man har vuxit upp kan ens dåliga humör beskrivas som att man är vrång, sne eller sint. Även invandrarslang (vanligt nuförtiden är att "svära på sin mamma") kan räknas hit. Om du skriver någon form av fantastik får du såklart själv hitta på geografiska variationer för att få världen och dess invånare att verka mer levande och trovärdiga.

Personlighet/situation

Jag skrev förvisso att människor med lägre bildningsgrad kommer att ha en mindre individualiserad vokabulär än högt bildade personer, men det är en sanning med modifikation. Även om en obildad person per definition har kommit i kontakt med färre influenser än en högt bildad så kommer personliga preferenser alltid att spela roll. Vissa människor med nördig eller rebellisk läggning kanske är benägen att välja mindre konventionella och mer excentriska uttryck, medan en hetlevrad person kanske föredrar drastiska ordvändningar. Konfrontativt (eller tonårigt) folk tenderar å sin sida att föredra kraftuttryck med sexuella eller på annat sätt grova konnotationer.

Men oavsett hur man hanterar stereotyper, bildningsgrad, dialekt och personlighet så måste man alltid ta hänsyn till vilken situation som ens karaktärer befinner sig i när man låter dem svära. Om jag talar med vänner som har sett Avatar: The Last Airbender, en av mina favoritserier med många roliga ordvändningar, kanske jag säger "flamio!" för att uttrycka uppskattning för något, men om jag umgås med min närmaste familj ligger "vid min svans!" närmre till hands när jag vill förmedla överraskning eller upprördhet. Om jag umgås med folk som har vuxit upp längre norrut i landet men vet att jag är skåning kommer jag att vara noga med att säga "mög" då och då för att utbilda dem i den ädlaste formen av svenska. Och så vidare, och så vidare.

Var och en är sig själv närmast och därför handlar de här exemplena om mig, men jag tror att de visar min poäng ganska tydligt. Detta kan appliceras på underhållande och avslöjande sätt genom att låta dina karaktärer tala olika beroende på hur väl de känner dem de talar med och vilka intressen eller erfarenheter som de delar med dem.

Jag hoppas att jag från och med denna vecka skall kunna återuppta ett rimligt schema och önskar dig lycka till med ditt skrivande. Må orden alltid vara dig gynsamma och om du inte delar detta inlägg med vänner och bekanta - må ditt skägg växa inåt! (Jag skämtar bara, men om du förstod båda de referenserna så lyfter jag min top hat för din kunskap - och dansar i min frack!)