Veckans ord #51 - Ockhams rakkniv

William av Ockham hette en franciskanermunk och filosof som levde i skiftet 1200-1300-tal. Han är mest känd för den vetenskapliga princip om enkelhet, som har fått namn efter hans rakkniv. Han lär ha dragit följande liknelse för sina lärlingar: om jag rakar av mig mitt skägg kommer ni att se mitt ansikte drag för drag. Poängen med det uttalandet är att skägget gör hans ansikte mindre tydligt, vilket gör hårväxten till ett osäkerhetsmoment för betraktaren som vill veta hur munken egentligen ser ut. Och osäkerhetsmoment skall man, enligt Ockham, undvika i största möjliga mån inom filosofin och vetenskapen - och det är där rakkniven kommer in i bilden.

Principen om Ockhams rakkniv innebär att man, när man vill förklara ett fenomen, skall välja det svar som ställer så få nya frågor som möjligt. Varje ny fråga är en del av skägget; ett nytt osäkerhetsmoment.

Säg till exempel att du är ensamstående, bor ensam, bara har ett husdjur och för tillfället inte har någon på besök. Du häller upp mat i din hunds matskål även om han ligger och sover på din säng, går ut ur köket för att hämta din mobil och kommer tillbaka en minut senare. Då är matskålen tom och din hund ligger på sängen med sin runda mage i vädret. Du hörde honom inte hoppa ner ur sängen, gå över stengolvet eller äta, och har aldrig sett honom äta så fort tidigare, men han ser nymatad ut och skålen är tom.

Var det då din hund som åt maten du lade upp åt honom? Enligt Ockham och hans rakkniv är svaret ja. Du vet att din hund finns i huset precis som han har gjort de senaste åtta åren, och den enda andra varelse som är stor nog att ha ätit all den maten är du, och du var ju inte närvarande. Visst var hunden ovanligt tyst och snabb, men det är inte fysiskt omöjligt för honom att ha snabbat på. Och vem vet, du kanske dagdrömde medan du letade efter mobilen! Vi vet ju att man tenderar att ignorera välbekanta ljud, och har du levt med hunden i åtta år måste ljudet av hans tassar vara bekant. Men om någon annan än hunden har ätit maten ställs du inför väldigt många frågor som är svåra till omöjliga att besvara;

Vilket djur är det? Varför har det inte lämnat något spår efter sig? Hur tog det sig in? Varför hörde inte hunden något? Varför verkar hunden så mätt om han inte åt maten? Hur många varelser skulle frivilligt äta hundmat (tänk på hur den luktar)? Varför skulle den varelsen ha tagit sig hem till just dig? Och så vidare.

Om inget direkt tyder på att någon har tagit sig in utifrån (t.ex. en krossad fönsterruta) skulle William av Ockham förmodligen råda dig att inte krångla till det utan att raka bort skägget av osäkerhet och utgå från att det var hunden som åt hundmaten.