Veckans ord #112 - Bechdeltestet

Bechdeltestet, som jag nämnde i mitt senaste diskussionsinlägg, är ett lackmustest för att avgöra hur en film behandlar sina kvinnliga karaktärer. Testet härstammar från den amerikanska seriestrippen Dykes to watch out for av Alison Bechdel, som handlar om den urbana lesbiska kulturen i USA.

För att klara Bechdeltestet måste en film innehålla:

• 2 eller fler namngivna kvinnliga karaktärer, samt

• Ett eller flera samtal dem emellan som inte handlar om en man.

Det kan tyckas vara enkelt, men det är överraskande många filmer som inte klarar Bechdeltestet. Ibland beror det på genre; en film som utspelar sig under ett krig under en period då kvinnor inte slog följe med män till fronten lär inte ha många möjligheter att visa kvinnliga karaktärer. I andra fall beror det på att filmen är en adaption av en mansdominerad bok. I åter andra fall beror det på skaparnas bristande intresse för kvinnliga karaktärer som något annat än sexualiserade statister.

Jag anser inte att Bechdeltestet kan appliceras på skönlitteratur med någon större framgång, eftersom böcker, till skillnad från filmer, tenderar att ha snävare berättarperspektiv. Förvisso finns ensembleromaner som utspelar sig ur många olika karaktärers perspektiv, men de flesta romaner nöjer sig med en eller några få berättarpersoner.

Om berättarperspektivet är manligt är det inte konstigt att vi läsaren inte bevittnar några exklusivt kvinnliga konversationer över huvud taget. Det säger ingenting i sig om författarens inställning till sina kvinnliga karaktärer. Detsamma gäller om man har flera manliga berättarperspektiv. Beroende på i vilket sammanhang karaktärerna befinner sig i kan det vara fullt rimligt att låta alla berättarperspektiven innehas av manliga karaktärer, och ibland kan det vara en ren preferens hos författaren, och det är inte fel i sig, även om det troligen gör Bechdeltestet ovidkommande.

Och med det sagt: lycka till med vad du än skriver, och så ses vi på lördag!