Tvinga dina karaktärer att kämpa! - En fallstudie av "Downton Abbey: A New Era"

Jag tycker mycket om TV-serien Downton Abbey, och har skrivit om den vid flera tillfällen. Under de första fem säsongerna var handlingen nästan alltid tillfredsställande, och även om säsong 6 höll lite för högt tempo och inte gav samtliga karaktärer rättvisa fann jag den på det hela taget välskriven.

Häromsistens tittade jag däremot på den andra av de båda uppföljande filmerna; Downton Abbey: A New Era, och blev oerhört besviken. Anledningarna till min besvikelse är saker som vi författare bör undviker när vi skriver våra egna berättelser. Spoilervarning för hela serien och för båda filmerna.

Första föreslagna lösning fungerar alltid

Downton Abbey är till sin natur en ensembleberättelse; den handlar om hela familjen Grantham och dess betjänter. Det fungerade utan problem i serieformatet, men blir mer svårhanterligt i 2-3 timmar långa filmer. Redan den första filmen, som bara heter Downton Abbey, hade problemet att det fanns så många karaktärer att inkludera att varje del av handlingen kändes underutvecklad. I Downton Abbey: A New Era är problemet ännu värre.

Ingen konflikt i A New Era kräver en komplex lösning. Känner lady Edith sig rastlös när hennes liv kretsar kring att sköta hushållet och uppfostra sin dotter? Då är det bara för henne att bli mer aktiv i tidskriften hon äger. Givetvis har hon tid att göra det; ingen av hennes anställda protesterar mot att hon tar upp fler sidor än tidigare, hennes dotter ser inget problem med det och hennes make är passivt glad för hennes skull. Problem löst!

Är Thomas Barrow ledsen för att hans pojkvän har gift sig med en kvinna för att smälta in i det heterosexuella majoritetssamhället? Då dyker det naturligtvis upp en stilig skådespelare som tycker att Thomas är snygg nog att bli erbjuden att följa med honom till Hollywood och bli hans personliga assistent/älskare. Och Thomas accepterar! Finns det på den konservativa och homofoba brittiska landsbygden någon som ser ner på honom för det? Självfallet inte! Är han eller någon av hans vänner orolig att det kanske är ett misstag att kasta sig in i en relation med någon som han bara har känt i en månad? Haha, nej.

Ingen ifrågasätter honom eller hans beslut, och han behövde inte jobba för den nya relationen, så den känns både irrelevant och oförtjänt.

Nästan ingen känslomässig reaktion

Precis som Ediths make och Thomas nära och kära inte höjer ett ögonbryn när de klagar på sina omständigheter och omedelbart gratulerar dem till första bästa lösning, visar nästan ingen någon annan känsla än lättjefull likgiltighet visavi någonting. En av de mest chockerande delarna av handlingen är att Robert och hans döttrar upptäcker att en av Lady Granthams kärleksaffärer avslutades omkring nio månader före Roberts födelse, vilket kan innebära att det i själva verket inte är han utan hans syster Rosamund som är den rättmätiga arvtagaren till godset.

Robert visar vaga tecken på oro och skuldkänslor när detta uppdagas, medan hans döttrar rycker på axlarna och tycker att det är ett underhållande drama. Äldsta systern, lady Mary, har vigt sitt liv åt att underhålla och utveckla Downton, och har alltid porträtterats som familjekär och stolt. Då kan man tycka att hon borde bli arg på sin farmor, eller bli orolig för sin framtid, eller få ett nervöst sammanbrott. Men icke! Mary måste ha läst manuset och insett att denna konflikt, precis som alla andra, kommer att lösas utan att någon behöver oroa sig.

Praktiskt taget ingen intern, mellanmänsklig eller social konflikt

Det finns så mycket i den här filmen som skulle kunna orsaka intern konflikt, konflikt med samhället eller slitningar mellan karaktärer. Men istället för att ta konflikten i hand och bjuda in den i berättelsen lyfter manuset artigt på hatten och går sedan vidare. Detta gäller alla former av konflikt i nästintill varje del av handlingen. Låt oss fortsätta med de exempel jag har belyst ovan.

Intern konflikt: Roberts härkomst

Serien Downton Abbey började med att den manliga arvingen till godset drunknade när Titanic sjönk och att lady Mary behövde gifta sig med en mer avlägsen släkting för att kunna ärva det. Familjetraditioner, arv och blodsband har varit ovärderliga för berättelsen hittills. När Robert, den nuvarande greven, får reda på att han kanske inte är släkt med godset senaste ägare borde det få honom att ifrågasätta allt. Hans relation till sin mor, sin fru, sina döttrar, hela sitt livsverk, borde kännas som en börda för honom. Men filmen låter honom bara bli lite ledsen för att han tror att hans syster kan få mer än han och för att han inte vill flytta hemifrån. Det är antiklimaktiskt!

Mellanmänsklig konflikt: Ediths familj

Lady Edith får i serien ofta representera Den Nya Kvinnan™. Hon lär sig att köra, hon ärver en tidskrift och driver den, och hon idkar opinionsbildning. Det var en av de saker som förde henne och hennes nuvarande make samman till att börja med. Men när de förlovade sig gjorde Downton Abbey det tydligt att det finns stor social press på den som gifter sig med en markis. Dessutom har Edith en snart tonårig dotter från ett tidigare äktenskap, och ytterligare ett barn på väg.

Att hon vill komma ur hushållsadministrationen och syssla mer med opinionsbildning och företagande är inte konstigt, och det är osannolikt att hennes make skulle vara emot det. Att han skulle oroa sig för att hon skulle bortse ifrån, eller inte orka med, sina sociala plikter är däremot sannolikt. Om inte annat var hans mor mycket emot förlovningen till en början. Borde inte hon tolka sin svärdotters ambition som ett svek eller åtminstone slarv? Borde inte Ediths dotter ha synpunkter på att hennes mor vill ägna mindre tid åt henne? Men nej, ingen av dem höjer på ögonbrynen. Det får en som tittare att undra varför Edith ens kände sig pressad att vara en God Hustru™ - ingen dömer henne över huvud taget för att hon vill ha ett mer aktivt arbetsliv!

Social konflikt: Thomas romantiska relationer

Båda ovan nämnda konflikter har sociala aspekter, liksom Thomas Barrows relationer givetvis har potential för intern och mellanpersonlig konflikter. Thomas representerar emellertid det tydligaste exemplet på sociala konflikter. 1920-talet var på vissa håll i västvärlden mer öppet för samkönade relationer än tidigare decennier, men ribban är mycket låg. Under senare halvan av 20-talet fick såväl nationalsocialism som fascism luft under vingarna, och de ideologierna kännetecknades knappast av en liberal syn på könsroller och sexuella relationer.

Hans kamp mot ett likgiltigt till illvilligt samhälle är en av de få saker som gjorde Thomas till en sympatisk karaktär i de tidigare säsongerna. I den femte säsongen finns det en hjärtskärande scen där han erkänner att han har försökt utsätta sig själv för omvändelseterapi för att bli "mer som andra män". Att han äntligen möter en annan homosexuell man som inte vill tvinga in sig i en heterosexuell relation för att passa in, utan vill ha honom, Thomas, borde vara vackert. Det är det dock inte. Thomas klagar på samhällets dom mot folk som honom, men filmen visar aldrig minsta spår av dom, utan förlitar sig helt och hållet på tittarnas eventuella förkunskaper. Inte ens den konservative Robert anmärker något. Det är inte bara illa skrivet utan också förolämpande mot dem som faktiskt hade samma problem som Thomas.

(För övrigt är hans pojkvän en ytterst ointressant karaktär. Här kommer de enda tre sakerna jag kunde utläsa av honom: han är homosexuell, han är en skådespelare, och han är uttråkad. Och uttråkad blev jag också när jag såg hans scener.)

Fördummad karaktärisering och karaktärsmord

Eftersom ingen får uppleva intern konflikt, inga någonsin är oense om någonting, och samhället saknar varje norm som skulle kunna strida mot någons önskemål, är karaktärerna ofantligt tråkiga. Vissa blir rent motbjudande. Lady Mary var en av mina stora favoriter i serien. Hon växer upp som en bortskämd med nedvärderad ung adelsfröken och fick, enligt sig själv, inte lära sig mer än "franska och fördomar" som barn.

Under seriens gång fattade hon ett intresse för godset och började sätta sig in i dess ekonomi. Hon accepterade andra människor som de var och hjälpte dem som behövde, även om hon förblev högfärdig in i det sista och alltid såg ner på sin lillasyster Edith. I A New Era är hon lady Mary Sue, vars enda problem är att hennes man är något frånvarande och att hon därför är sexuellt frustrerad och överväger att starta en dum affär med någon. Men hon bestämmer sig för att inte göra det, för att seriens författare hon vill undvika konflikt till varje pris.

Thomas Barrow var också en fenomenal karaktär. Han var en antihjälte som var lätt att hata i början, men som humaniserades mer och mer allteftersom serien fortlöpte. När han väl började släppa människor tätare inpå livet och tillät andra att bli vänner med honom blev man så glad, både för hans omgivning och för honom själv. Numera är han en Gary Stue. Hans förflutna som tjuv och lurendrejare, hans tidigare högfärd, och hans oförmåga att dela med sig av sig själv, är som bortblåsta och nämns aldrig ens. Han har en neutralt bra relation till alla. Hans osäkerhet, andras misstänksamhet gentemot honom, hans självhävdelsebehov, hans tendens till svartsjuka - inga av de problemen är kvar.

För många karaktärer och för mycket feelgood

Felen med Downton Abbey: A New Era bottnar i två grundläggande problem; det finns för många karaktärer och ett för stort (inbillat) behov för feelgood. Det är nästan omöjligt att göra över ett dussin huvudpersoner rättvisa inom loppet av en normal spelfilm. Om de verkligen ville göra uppföljare där alla huvudpersoner fick sin tid i rampljuset borde de antingen ha gjort en miniserie, en extra lång långfilm, eller en filmduologi eller -trilogi. Min åsikt är dock att den sjätte säsongens sista avsnitt skulle ha fått tala för sig själv.

Vad gäller feelgood så råder det ingen tvekan om att Downton Abbey-entusiaster älskar karaktärerna från serien. Jag är en av dessa entusiaster! Även om lady Mary Crawley, Tom Branson, Thomas Barrow och "granny" Violet Grantham nog är mina absoluta favoriter finns det ytterst få karaktärer som jag inte bryr mig om, och bara ett par som jag ogillar. Man vill att alla skall få leva lyckligt, men till skillnad från vad seriens skapare uppenbart trodde innebär det inte att man vill att ingen skall behöva kämpa för sin framgång, eller att det aldrig skall finnas något bittert i det ljuva.

Jag älskade att se lady Mary driva godset och föra familjens arv och goda rykte vidare. Att se Thomas i en stabil romantisk relation och med äkta vänner hade varit underbart. Men när allting bara faller på plats för dem utan att de behöver lyfta ett finger och utan att de egentligen förlorar eller riskerar något är bara tråkigt! I fallet Thomas borde han känna visst vemod inför tanken att lämna det gods där han växte upp; den första platsen där han skaffade sig riktiga vänner. I fallet Mary borde hon, efter att ha blivit änka i sin ungdom, värdesätta sitt hälsosamma, lyckliga äktenskap mer än hon gör. Och karaktärerna runt omkring dem borde utmana dem!

Tänk på dina egna vänner. Om en av dem bestämde sig för att lämna hela sitt liv bakom sig för att kuska land och rike runt med en äldre man som han eller hon hade känt i bara en månad, hade du tyckt att det var helt oproblematiskt? Om svaret är nej är du en normalt fungerande person som har tänkt längre än den här filmen.

Jag har varit väldigt bitter i den här analysen, men det gjorde mig verkligen ledsen att se en så fantastiskt välskriven serie dras i smutsen av en så usel uppföljare.

And on that happy note … lycka till med vad du än skriver, låt dina karaktärer kämpa för sin framgång för höge farao, och så ses vi på tisdag!