Träna din objektivitet

Det är inte ovanligt för oss författare att missa skogen för att vi tittar på träden. Att skilja mellan sina preferenser och vad som gynnar berättelsen kan vara svårt. Vi minns att vissa scener var riktigt svåra att skriva, vad som var en tillfredsställande aha-upplevelse, och vad vi aldrig tycker fungerar. Men precis som en levande organism har en berättelse många olika rörliga delar. Det finns mycket som skall klaffa och mycket som kan gå fel.

Därför gillar jag att träna min objektivitet genom att analysera andras berättelser. Ingen bok, film eller serie är perfekt (även om vissa kommer otroligt nära). Det är osannolikt att varenda aspekt av en historia kommer att falla en på läppen. Samtidigt har de flesta historier något som även den skarpaste kritikern uppskattar.

I detta inlägg kommer jag att identifiera både guldkorn i sanden och grus i maskineriet i berättelser som jag har starka känslor för. Detta är ett tankesätt som har hjälpt mig att få ett bättre fågelperspektiv på vad som hjälper respektive stjälper historier. Se det mer som en tankeövning än som ett skrivtips!

Identifiera svagheter i berättelser som du gillar

Ulrike och kriget: bristfälliga skildringar av relationer

I Vibeke Olssons debutroman Ulrike och kriget får man följa en ung tysk flicka, medlem i Bund Deutscher Mädchen och hängiven nationalsocialist, genom andra världskriget. Hon bor i en trång lägenhet med sin alkoholiserade, aggressive far, regimkritiska mor och sina tre yngre bröder. Ulrike är inte särskilt vacker eller populär, och hon är inte särskilt känslosam, men hennes mor, yngre bröder och ett par klasskamrater betyder en hel del för henne.

Familjens förutsättningar ändras såklart mycket under berättelsens gång. Fadern blir inkallad, hennes yngre bröder skickas ut på landsbygden för att undvika bombningarna, och matransoneringen blir alltmer drakonisk. Vid ett särskilt otäckt tillfälle avbryts en av Ulrikes idrottslektioner av en bombning. En av flickorna hinner inte in i bunkern i tid och Ulrike ser henne brinna ihjäl.

Så småningom dör hennes far vid fronten, hennes mor i en bombräd, och hennes äldste lillebror i den så kallade folkstormen. Ulrike blir mer och mer disillusionerad även om hon klamrar sig fast vid sin ideologi för att - som jag tolkar det - finna någon typ av mening i lidandet. Men trots alla dessa extrema händelser och alla dödsfall så händer inte särskilt mycket med hennes relationer. Hon undviker att rapportera sin mors antinazistiska åsikter och hon blir överraskad när hon ser sin bror som nästan har blivit vuxen.

Även om hennes livsåskådning långsamt förändras så försöker hon inte njuta av den tid hon har kvar med sina nära och kära innan någon av dem dör. Inte heller drar hon sig undan sina nära relationer för att minska risken för sorg.

Vad som gör Ulrike och kriget så intressant är huvudpersonens inställning till politik, till de allierade makterna, till ockupationen och till hennes egen roll i världen. Jag har aldrig läst en annan bok som är så kritisk till 40-talets Tyskland men samtidigt så empatiskt inställd till en ung, hjärntvättad flicka. Vad som hade kunnat göra den inställningen intressantare vore om man fick en djupare inblick i hennes förhållande till människorna i sitt liv.

Det finns många detaljer och scener som ger en tydlig bild av hennes känslor, men hur fascinerande vore det inte att utforska paradoxen mellan att hon anmäler sin något regimkritiska lärarinna samtidigt som hon bortser från sin mors åsikter? Uppföljaren Ulrike och freden gör ett bättre jobb med hennes relationer, men den första boken är, tyvärr, otillfredsställande i det hänseendet.

Legenden om Korra: outnyttjade bakgrundshistorier

I början av första säsongen träffar vår huvudperson Korra bröderna Mako och Bolin. De är föräldralösa, bor ovanpå ett gym och är professionella atleter - nuförtiden. När en 16-årig Bolin blir kidnappad berättar hans storebror, 18-årige Mako, för Korra om deras uppväxt. Deras föräldrar dödades mitt framför ögonen på Mako när han var 8. Sedan dess har han och hans lillebror bott på gatan och varit inblandade i gängbråk. När Korra frågar om de är brottslingar fräser Mako att han "skötte deras räkenskaper och sånt".

Det är uppenbarligen inte hela sanningen, eftersom han var ett outbildat barn som numera är en extremt skicklig bändare och slagskämpe. Men serien visar aldrig vad som faktiskt hände bröderna under deras uppväxt. Inte heller besvärar den sig om att utforska hur deras utsatta, stressande och traumatiska omständigheter har format deras respektive personlighet.

När Mako fixerar sig vid sitt första hederliga stabila jobb blir både Korra och Bolin upprörda eftersom det hindrar deras ambitioner. Inte ens hans egen bror kommer på tanken att Makos plikttrohet kan bero på en osäker uppväxt som Bolins de facto vårdnadshavare, som aldrig tillät honom att vara ett barn. När Bolin blir hals över huvud förälskad i flicka efter flicka dras det aldrig några kopplingar till hur ensam han måste ha varit som den yngsta medlemmen i organisationer som styrdes av vältränade, hänsynslösa, fullvuxna män.

I jämförelse med hur detaljerat och empatiskt andra karaktärers bakgrund utforskas förefaller detta slarvigt. Korra, Lin Beifong, Tenzin och Noatak är bara en handfull av personer vars erfarenheter belyses mycket mer än Makos och Bolins någonsin gör. Med tanke på hur abnormal deras barndom var och med tanke på att de hör till de främsta huvudpersonerna är det faktiskt förolämpande att den nästan aldrig uppmärksammas.

Identifiera styrkor hos berättelser som du ogillar

Främlingen: sammanhängande världsbild

Få huvudpersoner har jag ogillat så mycket som Meursault, huvudpersonen i Albert Camus oförklarligt populära roman Främlingen. Han hjälper sin granne att misshandla sin flickvän, han ignorerar helt sin döende mor, sörjer henne inte, och han begår mord eftersom han … blir bländad av solen? Får värmeslag? Det är ärligt talat svårt att avgöra. Nota bene: han ångrar inget av allt han gör eller inte gör. Han är en egoistisk, hänsynslös skitstövel.

Det var väldigt svårt för mig att tänka ut något som jag gillar i den här boken, för det är en av de värsta berättelserna jag någonsin har läst. Handlingen är livlös, huvudpersonen vedervärdig, temat oklart och ointressant, och budskapet verkar vara: "Inget och ingen spelar någon roll. Ta vad du vill från vem du vill och dö och bli bortglömd". Meursault gillar två saker: ägg och sex. Han ogillar två saker: människor i allmänhet, och människor som ifrågasätter hans fullkomliga brist på empati och moralisk kompass i synnerhet.

Det är därför denna bok är en så bra tankeövning för mig! Jag satt länge och försökte komma på en enda sak som jag uppskattar med Främlingen, och jag hittade det; huvudpersonens världsbild är konsekvent. Det enda som hade kunnat göra Meursault ännu värre vore om han såg sig själv, sitt liv och sina känslor som viktiga till skillnad från alla andra. Men han sätter lika lite värde på sig själv som han gör på allt och alla andra, vilket enligt litteraturvetare är bokens djupa, existensialistiska budskap.

Hur mycket jag än kan kritisera Meursault som person och som litterär figur så kan jag inte kalla honom för en hycklare, och det skiljer honom från väldigt många dåliga huvudpersoner. Meursault anser verkligen att mänskligt liv och välmående är irrelevant, inklusive hans eget. Även en moraliskt blind höna kan hitta korn.

(För övrigt vill jag påpeka att jag har lovat mig själv att vara en mer öppensinnig läsare och tittare och att hitta det goda och välgjorda i varje berättelse. Det har tillåtit mig att uppskatta mycket som jag tidigare kanske inte skulle ha gett en chans, men det har inte ändrat mina känslor inför Främlingen.)

Yarden: ett intressant perspektiv på klassresan

Kristian Lundgrens kortroman Yarden handlar om en journalist som förlorar sitt jobb och som har fastnat i ett limbo av skulder. Han tar jobb på Yarden i Malmö hamn med en mager lön om 125 kr./tim. Boken är huvudsakligen självbiografisk, så en del av min kritik av den kan ses som svårundviklig. Jag har inte levt Lundbergs liv och kan inte gärna säga vad han borde ha ändrat i en fiktionaliserad självbiografi.

Framförallt ogillar jag Yarden för att den är tråkig. Den har hyllats som modern arbetarlitteratur, men till skillnad från t.ex. Vilhelm Mobergs Utvandrarna är den inte skriven på ett engagerande sätt. Delvis beror detta på en vilja att skildra utsatthet och den grå vardagen, men jag köper inte riktigt det. Ovan nämnda Ulrike och kriget skildrar ett offer för omständigheterna, men hennes inre liv och valen hon gör innebär att hon är intressant att följa. Även Robert, en av de mest tragiska huvudpersonerna i Utvandrarna, är fascinerande. Yarden är däremot inte intressant. Den går från frustrerande omständighet till otrevligt möte till dyster diskbänksrealism.

Därmed inte sagt att jag ogillar ansatsen. Journalistyrket är långt ifrån säkert. Det är svårt att försörja sig på att skriva artiklar och reportage. Det är ofta inte heller utmärkt betalt. Däremot har det hög status. Jag gillar att jämföra det med rörmokare; det senare arbetet har betydligt lägre status men mycket bättre lön och större chans till stabil anställning. Att någon som växte upp i ett arbetarsamhälle där man levde ur hand i mun får ett prestigefyllt jobb bara för att sedan tvingas tillbaka in i sin barndoms hårda, otacksamma arbete är intressant.

Till följd av vår moderna misstolkning av historien som en ständigt stigande kurva brukar vi tänka a) att livet var på alla sätt värre förr i tiden och b) att vi har uppnått ett upplyst och jämställt samhälle. I detta sammanhang skall jag inte gå in på detaljer, men det är värt att nämna att det enligt beräkningar finns fler slavar i världen nu än någonsin tidigare (ja, även i Sverige) och att den svenska läskunnigheten har blivit gradvis sämre under flera decennier. Klasskillnader är inte svartvita och inte alla klassresor går uppåt. Yarden belyser en obekväm verklighet, även om den inte säger något särskilt intressant om den.

Slutsats

Kvalitet är, precis som samhällsskillnader, inte svartvit. Bra berättelser kan ha brister, och dåliga berättelser kan ha fördelar. Även om det bara är en smakfråga så kan historier som man själv gillar innehålla karaktärer, budskap eller relationer som man ogillar, samtidigt som berättelser som inte faller en på läppen kan vara givande på sina egna sätt.

Så hur kan detta hjälpa dig som författare?

Vad det har gett mig är insikten att det inte lönar sig att oja sig över att något man skrev för fem år sedan inte är lika bra som något man skrev igår. Inte heller är det någon idé att förkasta sig själv som författare för att man vet att det finns vissa saker man inte gör bra. Jag har ofta svårt med miljöbeskrivningar och att hålla tempot uppe i längre berättelser, till exempel. Det är bra att känna till, för då vet jag vad jag behöver jobba på.

Men det innebär inte att jag inte kan göra någonting bra. Själv tycker jag exempelvis att jag ofta lyckas med min dialog och scenstruktur. Och när jag läser tidigare noveller jag har skrivit, som är betydligt sämre än vad jag skriver idag, så kan jag hitta saker att uppskatta. Ett skämt, en spännande scen eller en elegant formulering.

Imperfektion är inte en dödsdom. Ingen kommer att älska allt, men alla kan uppskatta något. Försök bli så bra du kan och gör dina berättelser så bra du kan, men kom ihåg att du, precis som dina hjältar och favoriter, inte kommer att kunna tillfredsställa alla. Och kom ihåg att det är något du har gemensamt med varenda konstnär, inklusive de världsberömda.

Med det sagt: lycka till med vad du än skriver, och så ses vi på tisdag!