Skrivtips är recept; skrivkonst är kokkonst

Häromsistens hörde jag att skrivtips är som recept, medan skrivkonsten kan liknas vid matlagning i sin helhet, och jag tror att det ligger mycket i det.

När jag ger tips här på bloggen brukar jag vara mån om att lägga in brasklappar, till exempel för att belysa undantagen från regeln. Det beror på att inte alla tips är användbara för alla berättelser, eller ens för alla författare. Jag har både läst böcker som tråkar ut mig med sina långa, nästintill meningslösa scener, och böcker som håller ett så högt tempo att jag inte hänger med. På motsvarande sätt har jag ätit både okryddad, aromlös mat och mat som har varit så stark att mina ögon har tårats och mina smaklökar bedövats.

Recept

Det är lätt, framförallt för nya författare, att låta sig överväldigas av mängden råd och förslag som välmenande kollegor öser över en. Jag har sannerligen förvirrats av den från gång till annan. Därför erbjöd denna liknelse en chans att andas ut. Inte alla tips kommer att vara hjälpsamma i alla fall, och inte alla kommer att falla dig i smaken.

Om jag bakar med kakao tar jag nästan alltid mer än vad som rekommenderas i receptet, för att jag uppskattar en stark chokladsmak. Det är fel av mig om målet med bakning är att följa receptet så noga som möjligt, men så är det ju inte. Mat skall vara närande och god. Om ett recept hindrar dig från att baka något gott så bör du nog lita på din egen smak snarare än på papperet eller skärmen framför dig.

Samtidigt finns det principer i matlagning. Låt oss tala om salt.

Principer

Salt förhöjer aromen hos andra ingredienser, och kan ta udden av sötma. (Det är också viktigt för kroppen, eftersom vi svettas ut salt. Ta detta som en metafor för hur viktiga berättelser är för själen, eller vad du än vill kalla det.) Säg att du, precis som varje annan svensk som tar med sig matlådor till jobbet, skall göra pasta med köttfärssås.* Om du inte saltar den alls kommer den att verka smaklös och tråkig, och varken köttet, tomatsåsen eller kryddorna kommer till sin rätt. Om du istället saltar för mycket blir det istället överväldigande; saltet dödar aromen istället för att framhäva den, och du kommer att önska att du hade mer vatten och mindre mat.

Säg nu att dina föräldrar smakar den saltlösa såsen. Utan tvekan kommer de att råda dig att salta i fortsättningen. Men nu kanske du har en vän som inte är lika salttålig som du, och du bjuder vederbörande på en köttfärssås som du anser vara normalsaltad. Då får du kanske höra att köttfärssås inte behöver så mycket salt. Vem har rätt?

Saltlös mat är inte njutbar enligt nästan någon, och får vi inte i oss något salt alls så mår vi inte bra. Hur mycket salt som krävs är däremot en gråskala. Det beror på vana, munkemi, matkultur och ren preferens. Och kom ihåg vad jag skrev tidigare; salt och socker kan ta ut varandra. Du kanske inte måste salta mindre i din köttfärssås om din saltkänsliga vän är på besök. Istället kan du vilja ha i en nypa socker! De andra smakerna framhävs lika mycket även om saltsmaken inte längre dominerar.

*Inget ont mot pasta med köttfärssås - jag tycker lika mycket om det som varje annan kotte - men det är en komiskt vanlig matlåderätt.

Tips visavi teknik

En skrivmässig motsvarighet är känsloord. Det förmodligen allra vanligaste skrivtipset är att man skall visa, inte beskriva (show, don't tell), men det är långt ifrån allmängiltigt. Varenda gång något sammanfattas i efterhand är det ett sätt att beskriva, men om alla sammanfattningar skulle dras ut till fullständiga scener skulle varenda bok vara minst dubbel så tjock. Allra oftast appliceras detta tips på känsloord. "Skriv inte att X är arg, utan visa hans ilska", kan du ha hört ett hundratal, om inte ett tusental, gånger. Se till att salta så att du visar aromen.

Men ibland kan känsloord vara utmärkta verktyg. De kan sammanfatta något långdraget, de kan förklara något som en karaktär inte uttrycka själv, och de kan skapa komplexitet genom kontraster. På samma sätt som äpplen inte måste saltas för att vara njutbara måste man sällan specificera att ett leende är glatt.

Leenden signalerar glädje eller tillfredsställelse i nio fall av tio. Därför kan det tionde fallet vara så intressant. Ett leende kan vara hånande, segervisst, grymt, sorgset, glädjelöst eller inställsamt. Dessa känsloord står i kontrast till hur vi ofta använder leenden. Dessa ord kan säga mer än tusen bilder. Ett grymt eller hånande leende antyder att den leende personen njuter av andras lidande, medan ett inställsamt leende kan tyda på feghet. Eller något helt annat, beroende på berättelsen. Du kan salta köttfärssåsen med att visa vad karaktären gör, och sockra genom att förknippa det med en oväntad känsla.

Vi gör samma saker på olika sätt

Kanske har du läst något som jag har skrivit här på bloggen och höjt på ögonbrynen. Kanske kommer du att läsa något på bloggen som inte alls håller med om. Jag hoppas att jag förklarar mina råd bra nog för att de skall vara tankeväckande, men kanske finns det inlägg som inte tilltalar dig på något sätt. Kom då ihåg att jag är en kock bland många. Mina skrivtips bygger inte bara på vad jag vet om skrivkonsten, utan också på mina personliga preferenser och mina vanor. Kanske lagar jag sushi medan du bakar pajer. Samma näringsämnen i liknande ingredienser hanteras så olika att resultaten skiljer sig vitt och brett.

Precis som kockar och bagare kan lära sig mycket av dem som lagar helt annorlunda mat kan författare lära sig mycket av dem som skriver andra genrer, eller för andra åldersgrupper, eller med andra kulturella normer. Det viktigaste är att genom övning och öppensinnigt pluggande lära sig att förstå skrivkonsten och använda den för att berätta de historier som ligger just dig närmast om hjärtat.

Med det sagt: lycka till med vad du än skriver (eller lagar) och så ses vi på tisdag!