När kan en prolog gynna din berättelse?

Av någon anledning är prologer väldigt kontroversiella bland läsare. Men precis som flera tekniker som har fått oförtjänt dåligt rykte (som första persons berättarperspektiv eller träningsmontaget) kan en prolog hjälpa en berättelse på flera vis. Låt mig beskriva när och varför det kan vara lämpligt att skriva en prolog.

(Mild spoilervarning för Arcane, Harry Potter och Artemis Fowl.)

Vad är en prolog?

En prolog är ett slags introduktionskapitel. Före kapitel ett händer någonting som är relevant för världen, handlingen, eller vissa karaktärer, men som av någon anledning inte tillhör berättelsen. Det kan vara för att den utspelar sig ur en annan karaktärs synvinkel, som inte återkommer i resten av boken. Det kan vara för att den utspelar sig på en helt annan plats, dimension eller värld. Det kan också vara för att den utspelar sig innan (eller ibland efter att) berättelsen börjar.

Poängen med en prolog är att visa eller förklara något som berikar läsningen för läsaren men som av någon anledning inte kan förmedlas inom ramen av berättelsen.

Dramatisk ironi

En vanlig effekt av en prolog är dramatisk ironi, det vill säga att läsaren får veta något som huvudpersonen inte känner till i berättelsens början. Ett välkänt exempel är inledningen till varje Harry Potter-bok. Av någon anledning kallar J.K. Rowling alltid begynnelseavsnittet för Kapitel 1, men i de flesta böckerna fungerar kapitel 1 som en prolog, eftersom de, till skillnad från resten av serien, ofta utspelar sig ur andras synvinkel än Harrys.

I Harry Potter och Halvblodsprinsen får man se Snape lova Narcissa Malfoy att skydda Draco från Voldemort och, vid behov, hjälpa honom att ta livet av Dumbledore. Den informationen gör läsaren ännu mer orolig än huvudpersonerna när Dumbledore dyker upp med en skrumpnad hand och fler och fler attentat inträffar på Hogwarts. Även om sanningen uppdagas för Harry i sinom tid så blir boken mer spännande eftersom läsaren vet hur omfattande hotet mot Dumbledore är.

Finns det något som kommer att berika läsarens tolkning av din berättelse men som huvudpersonerna inte kan räkna ut förrän i historiens slutskede? Då kan du vilja skriva en prolog.

Förklara världen

Det är inte konstigt att prologer är betydligt vanligare i fantastikgenrerna än i böcker som utspelar sig i vår värld. De kan ofta användas för att skildra en viktig historisk händelse, en del av mytologin, eller ett stycke släkthistoria för någon viktig karaktär.

Ta till exempel första scenen i Arcane, där man får se huvudpersonerna Violet och Powders föräldrar dö inför ögonen på sina döttrar i ett slag mellan Piltover och Zaun, som delvis orsakades av Vander. Scenen slutar med att Vander adopterar flickorna.

Denna nästan helt dialoglösa scen presenterar den våldsamma, hjärtlösa världen för tittaren, förklarar Violets bitterhet mot Piltover och hennes beskydd av Powder, lägger grunden för Powders ängslan och psykiska instabilitet, visar varför Vander slutade strida, och sätter bollen i rullning för flera avgörande teman; våldets cykel, hämnd, skuld/oskuld och det höga pris man måste betala för att skydda de oskyldiga.

Allt detta hade kunnat skildras i efterhand, men i en serie som håller ett så högt tempo är det en fördel att kunna skildra händelserna i kronologisk ordning istället för att göra en avstickare senare i berättelsen. Dessutom avspeglas Vanders uppoffring av våld i andra karaktärers val senare under seriens gång.

Så om du vill sätta saker i sitt sammanhang utan att förklara dem i den ordinarie berättelsen kan du tjäna på en prolog.

Rama in berättelsen

Ett annat sätt att använda en prolog är för att rama in berättelsen för läsaren. En tavla i en enkel svart IKEA-ram kommer att ge ett annat intryck än en uppspänd tavelduk utan ram, som i sin tur kommer att skilja sig från en tavla i en utsirad, förgylld ram. På samma sätt kan en prolog ange tonen för romanen även om den strängt taget inte påverkar innehållet.

Den första boken i serien om Artemis Fowl, som bara heter Artemis Fowl, inleds med ett fiktivt förord till en rapport om pojken ifråga. Det varnar läsaren för vad som komma skall;

Den här pojken har förbryllat läkarvetenskapens största hjärnor och gjort flera stycken av dem till lallande vrak på [sina] egna sjukhus. Det råder inget tvivel om att Artemis är ett underbarn. Men varför ägnar sig en så lysande intelligent person åt kriminell verksamhet?

Denna inramning visar omvärldens intryck av huvudpersonen. Han är så fascinerande intelligent, och samtidigt så amoralisk, att han redan vid tolv års ålder är att betrakta som en psykologisk rubiks kub.

Du kanske har ett helt annat syfte med din ram. Kanske är din huvudperson orättfärdigt fängslad och försöker rentvå sitt namn? Vad det än är som du vill att din läsare skall hålla i minnet under berättelsens gång så kan du göra en prolog av det.

Jag vill dock varna för att sådana prologer kan kännas överflödiga eller i värsta fall manipulativa, eftersom de sällan påverkar själva handlingen. Artemis Fowl-böckerna inleds med prologer som är kortare än en sida i tryckt format, så jag tycker att de är charmerande snarare än frustrerande.

Det finns säkerligen fler goda skäl att skriva prologer, men det är dessa som jag kan minnas att jag har stött på. Vem som gjorde prologer till en kontroversiell fråga och varför vet jag inte, men jag hoppas att jag har visat att de kan vara ett värdefullt verktyg att ha i sin verktygslåda.

Med det sagt: lycka till med vad du än skriver, oavsett om det har en prolog eller ej, och så ses vi på tisdag!