Ett år senare: vad tänker jag om min andra publikation?

Igår för ett år sedan publicerades Bortom Grinden av Whip Media, där jag deltog med novellen Mina bästa minnen. Idag tänker jag ta en promenad längs minnenas stråk, läsa om min novell och skriva vad jag ärligt tycker om den ett år efter att boken släpptes. Nyckelordet är ärligt; jag har inget intresse av att sockra mitt ego eller vara överdrivet självkritisk. Jag gjorde ett liknande inlägg för min novell Tavlan förra året, som ni kan läsa här, om ni vill. Detta inlägg kommer att följa samma format: jag kommer att berätta kort om vad jag tycker om de olika aspekterna av novellen utan rangordning.

Titel

Jag tycker att titeln Mina bästa minnen är tematiskt välvald, eftersom novellen handlar om en ung pojke som tack vare någon sorts vag magi (eller i sin egen fantasi, om man väljer att tolka novellen så) hamnar i ett av sin mormors minnen, eller i sitt minne av hennes återgivning av sina minnen. Även den skillnaden är i viss mån öppen för tolkning. Protagonisten, Nils, hamnar på en numera bebyggd äng, där många av hans mormors bästa upplevelser ägde rum.

Vad som i efterhand känns märkligt är valet av pronomet "mina" i titeln. Novellen är skriven i tredje person medan titeln står i första person, och den kombinationen känns märklig. Om jag inte minns fel övervägde jag att kalla novellen Hans eller Hennes bästa minnen istället, men tyckte att det lät sämre och mindre personligt, vilket jag håller med om än idag. Hade jag skrivit novellen idag hade jag kanske kallat berättelsen Minnet av mormor, eller något liknande. Fördelarna med titeln är att den, i mitt tycke, är intresseväckande och väl representerar temat.

Karaktärerna och relationerna

Novellen fokuserar inte på huvudpersonens psyke i någon större utsträckning, utan mer på hans situation, känslor och relation till sin nu avlidna mormor. Nils är en tillbakadragen pojke med upptagna, frånvarande föräldrar, som saknar sin mormor. Hon stod honom mycket nära, höll honom sällskap och hjälpte honom mycket med hans problem, framförallt hans hydrofobi. I den första scenen visar jag hur han fick panik under en simlektion och låste in sig på toaletten i pojkarnas omklädningsrum. Väl där försöker han återkalla sin mormors råd om att sakta vänja sig genom att hålla händerna under vatten, men tipset fungerar inte som det skall utan att hon är där för att hjälpa honom.

Att jag inledde med den scenen beror på två saker. För det första fick jag idén till novellen under en kort period när jag tyckte att just hydrofobi var ett intressant tema; för det andra ville jag visa att Nils inte bara saknar sällskapet eller underhållningen som han saknade från sina föräldrar, utan att hans mormor förstod honom på ett sätt som andra inte gör. Den sista scenen, när Nils kommer hem till sin mor, är ett försök att juxtapositionera de två kvinnorna; hans mor talar avfärdande om hur han borde ha kommit över sin vattenskräck nu när han är tio medans hans mormor försökte hjälpa honom.

I efterhand tycker jag att hydrofobin, tillsammans med omnämnandet av hur Nils brukade komma till sin mormor efter skolan och dricka saft, spela fia och titta på gamla bilder, samt hur han alltid tänker på henne för att komma ihåg goda råd, ger en rätt bra bild av deras relation och låter läsaren förstå varför han saknar henne så mycket som han gör. En sak jag ville säkerställa när jag skrev novellen var att Nils mormor inte skulle vara speciell för att han hade stora problem med sina andra relationer, utan att hon skulle vara speciell för att deras relation var särskilt fin.

Det beror dels på att jag inte ville göra berättelsen deprimerande utan snarare vemodig, och dels på att jag ville göra den relaterbar. Nils är inte anmärkningsvärt mobbad, och hans föräldrar är inte grymma eller avsiktligt ignoranta mot honom. De är bara för upptagna för att lägga den tid på honom som han skulle behöva. Det var hans mormor som var särskilt bra, inte hans föräldrar som var särskilt dåliga. Jag tycker att det framgår.

Mormodern finns nästan bara till för att vara en omhändertagande vuxenfigur i Nils liv. Hon har ett eget liv - hennes döde make omnämns - men Nils tänker mest på henne i termer av vilken roll hon spelade för honom. Det var, såvitt jag minns, inte avsiktligt, och jag har blandade känslor om det. Jag har nämnt att novellen är inspirerad av mina egna känslor inför min morbrors död för snart tre år sedan, och jag saknar inte honom för den roll han spelade i mitt liv, mest för att vi bodde långt ifrån varandra och höll sporadisk kontakt, även om vår relation alltid var mycket god. Jag saknar honom för att han var en anmärkningsvärd person med ett rikt och beundransvärt intellekt, och på sätt och vis önskar jag i efterhand att jag hade porträtterat Nils mormor på ett liknande sätt.

Å andra sidan är Mina bästa minnen skriven ur ett barns perspektiv om en närstående vuxen, och barn tenderar att bedöma sin omgivning i relation till sig själva. Ett tecken på mognad är ju att man börjar intressera sig för andra människor mer för deras skull och mindre för vilken roll de spelar för en själv.

Det innebär inte att unga barn utnyttjar sin omgivning eller inte älskar sina föräldrar eller inte märker andras personlighet, utan det innebär att ett barn har ett mycket begränsat perspektiv och inte kan relatera sin omvärld till annat än sig självt eftersom det inte har upplevt särskilt mycket än. Så på det hela taget är det trovärdigt att han tänker på sin mormor som just det - en mormor. I en längre berättelse hade jag, av respekt för mormoderns karaktär och för publikens skull, förmodligen gett henne ett eget liv oberoende av hennes barnbarn, men nu blev det som det blev.

Handlingen

Som skrivet börjar novellen med att Nils flyr från sin simlektion, försöker lugna sig men misslyckas, byter om igen och börjar gå hemåt. Påväg genom en skog upptäcker han två "stjärnor", som lockar honom djupare in i skogen. Han tvekar men följer med dem, och skogen förändras till en bokskog, som höggs ned långt innan han föddes, och en äng, som numera är bebyggd. Han går ut på ängen, ramlar i en vattenpöl, får panik av sin hydrofobi och blir upplyft av sin mormor.

"En kvävande känsla slår sig runt hans bröst och det känns som om han vevar med armarna i en evighet innan rumpan slår i pölen med ett ljudligt plask. Vatten sipprar ner i skorna och genom byxorna som ett flytande monster som försöker låsa fast hans händer och fötter i den kalla leran."

De har en sista konversation, under vilken hon berättar att hon också blev kallad till den här platsen, som hon har berättat så mycket för honom om, men att hon egentligen är död. De befinner sig alltså i en sorts plats mellan världarna, och hur mycket av det som är magi och hur mycket som är inbillning är en tolkningsfråga som jag som författare inte vill lägga mig för mycket i. Jag skrev i genren magisk realism, men den är ganska flytande.

När hon har sagt vad hon har att säga löses minnet upp, ganska bokstavligt, och Nils befinner sig i de bostadskvarter som numera står på ängen som hans mormor tyckte så mycket om. Lustigt nog är han inte alls blöt efter att ha halkat i en pöl. Han går hem och möts av sin mor, som är besviken på att han skolkade men som inte är arg. Deras korta konversation slutar med att han påminner henne om mormodern, som de inte har talat om sedan begravningen, och hennes optimism.

Handlingen i denna berättelse är helt designad för att demonstrera sorgen och saknaden som Nils känner efter sin mormors död, och för att visa vilken relation de hade till varandra, och jag tycker att den gör det bra. Novellen består av sex scener, varav de två i "platsen mellan världarna" är relativt långa och de andra fyra är mycket korta. Varje scen fyller sitt syfte i mitt tycke, och tempot är så pass högt fram till och efter mötet med mormodern (som är mer eftertänksamt och känslosamt) att jag inte tycker att det finns någon tråkig del av berättelsen.

Temat & mina erfarenheter

Det främsta temat i Mina bästa minnen är sorg. Det är inte ett muntert ämne att skriva om, men det var underligt tillfredsställande. Jag tror att jag har nämnt detta i ett tidigare inlägg, men Mina bästa minnen är en av de första berättelserna som jag har skrivit för att framföra ett budskap snarare än "bara" en (förhoppningsvist underhållande) historia. Efter min morbrors bortgång påpekade min mor att han inte riktigt skulle dö förrän vi som kände honom glömde honom, och jag tycker att det var väldigt vist sagt. Jag har aktivt ansträngt mig för att tänka på honom, och på andra nyligen avlidna släktingar, för att de förtjänar det. Och jag ville förmedla detta i novellen, vilket jag framförallt gjorde genom mormodern när hon försöker trösta Nils:

"Vi kommer aldrig att skapa nya minnen tillsammans, men de minnen vi en gång skapade kommer att finnas kvar tills någon glömmer bort dem."

Gick budskapet fram på ett elegant, anslående och icke krystat sätt? Det kan jag faktiskt inte avgöra, eftersom temat är så personligt och jag själv vet exakt vad jag menar med jag skrev, men jag hoppas det. Jag gav mina huvudpersoner tidspress så att mormodern skulle ha en god anledning att säga det rakt ut utan det föreföll tvingat, och jag hoppas att det fungerar för läsaren.

Språket

Överlag tycker jag att språket är godtagbart, men det finns fortfarande ett antal formuleringar och ordval som i efterhand känns klumpigt valda. Jag anser att språket är den sämsta delen av berättelsen, eftersom det var det enda jag hakade upp mig på när jag läste om novellen. Varken händelserna eller de övernaturliga inslagen föreföll fåniga eller orimliga, men sedan snubblade jag över meningar i stil med denna:

"När han har slutat släpper hon hans ansikte för att riva sig i håret, så att det blir ännu rufsigare."

... och frågar mig varför jag lät det stå kvar. Det är helt enkelt en klumpig formulering som står i pinsam kontrast till språkets allmänna kvalitet, som jag anser vara god. Om jag hade korrigerat språket idag hade jag kunnat omformulera det på många sätt. Här är ett exempel:

"När han har berättat allt han vet släpper hon hans ansikte och suckar. Hon drar händerna genom håret, vilket gör det ännu rufsigare."

Sammanfattning

På det hela taget är jag nöjd med Mina bästa minnen. Jag känner stark sympati för huvudpersonen och tycker att jag gjorde temat rättvisa, framförallt med tanke på att jag skrev ur en ung pojkes synvinkel. När jag läste om novellen och jämförde den med min första publicerade novell, Tavlan, märker jag att jag har utvecklats som författare. Relationerna mellan karaktärerna är mer engagerande och jag tog definitivt större risker i och med den magiska realismen, som är mer komplicerad än Tavlans krassa realism. Det ena är inte bättre än det andra, men det märks att jag var mer benägen att utmana mig själv när jag skrev Mina bästa minnen än när jag skrev Tavlan. Så jag är nöjd med den, även om den såklart inte är perfekt.

Och med det sagt - lycka till med vad du än skriver, och så ses vi på tisdag!