Dramatisk ironi #2

18.09.2020

Detta är mitt andra blogginlägg som handlar om hur man kan inkorporera dramatisk ironi i sin berättelse med hjälp av sitt berättarperspektiv. Det tidigare kan ni läsa här!

Intim tredje person

Intim tredje person gör det lätt att väva in information i berättelsen som huvudpersonen inte vet om. I mitt blogginlägg med tips för att skriva i detta berättarperspektiv beskrev jag det som att författaren ger sin huvudperson "ögon i nacken". Det gör det möjligt att låta läsaren få reda på sådant som huvudpersonen kanske undermedvetet uppfattar, men inte lägger märke till. Faran med denna teknik är att den lätt kan gå överstyr och leda till ett synvinkelsfel.

Låt oss säga att vår protagonist går hem från arbetet och är upptagen av sina egna tankar, men följs av en person som går ett par steg bakom och hela tiden håller ögonen på honom. Här följer ett exempel på hur jag anser att det kan göras på ett elegant sätt som inte missbrukar perspektivet:

"Peter svänger in på huvudgatan. Skuggan med den slokande hatten följer efter. Men varför stirra på den grå silhuetten på tegelväggen när hans mamma har kidnappats till andra sidan världen?"

Här delges läsaren strängt taget inte annan information än huvudpersonen, eftersom Peter ju ser skuggan som följer honom. Vad jag istället fokuserade på i detta exempel är att låta läsaren prioritera förföljaren mer än vad Peter, som reflekterar över sin mors bortrövande, gör. Läsaren kan alltså ana att skuggan är viktig, även om huvudpersonen inte inser det.

Allvetande tredje person

Den allvetande berättaren vet - tja - allt som händer. Om man använder sig av detta perspektiv gör man det nästan alltid för att förmedla en större bild av handlingen än vad enstaka karaktärer förmår. Det har alltså dramatisk ironi inbyggd i sig. Ett exempel på när det allvetande perspektivets ironi verkligen kan berika en scen är om man beskriver ett slag under ett krig.

Exempel: stridsscener i allvetande tredje person

På slagfältet vet den enskilde soldaten nämligen bara en bråkdel av vad som händer, inte bara för att synen oftas blockeras av mannarna i närheten utan för att man är fullt upptagen med att överleva på sin fiendes bekostnad. Om författaren vill prioritera den skräck och adrenalinkick som den stridande upplever skall man hålla sig till en eller ett par soldater, men om man istället vill fokusera på de stora linjerna på slagfältet och på respektives sida strategi är det bra att "zooma ut".

Och om man vill utnyttja möjligheterna till dramatisk ironi föreslår jag att man byter mellan båda. T.ex. kan man beskriva hur det ena regementet fullkomligt slaktar motståndarna i vänsterflanken för att sedan växla till hur en soldat från fiendesidan lyckas bryta igenom osedd på högerflanken eftersom han snodde en fallen soldats kläder. Då vet läsaren mer än vad vare sig härförarna eller de stridande gör.