De och dem - en kort grammatiklektion

God grammatik gör inte en berättelse god, men dålig grammatik kan fördärva den. Därför är det viktigt att lära sig grundläggande grammatiska principer och tyvärr kan man ju inte beskylla den svenska skolan för att ha lärt sina elever dem.

Jag tror inte att detta hade ansetts så svårt om det inte var för hur svårt den svenska skolan tutar i sina elever att grammatik är, vilket såklart skrämmer folk till att tro att det är omöjligt att lära sig. Men de grundläggande reglerna är inte särskilt komplicerade, och idag startar jag en serie av korta grammatiklektioner här på bloggen. Detta inlägg är avsett att undervisa, inte raljera, och jag vill inte att någon skall känna sig dålig på grund av att han eller hon inte känner sig bekväm med grammatik. Det är en vanesak som man bara kan lära sig genom att träna.

De och dem

Först och främst vill jag göra en sak tydlig: skillnaden mellan de och dem är utomordentligt viktig. Jag tycker att det är befängt att även i skrift övergå till "dom", och kommer vid tillfälle att skriva ett diskussionsinlägg om varför jag hyser den åsikten, men idag kommer jag att utgå från att alla ni som läser vill lära sig att använda de och dem korrekt.

Hur man skall böja pronomet de (som är grundformen) avgörs av ordets roll i satsen. Grundformen de används när pronomet är subjekt i meningen. Subjektet är det som uträttar något i meningen. Ta exemplet: "Hon springer hem." Hon är subjektet, eftersom det är hon som springer, alltså är det hon som utför verbet i meningen. Skulle vi nu tala om två kvinnor istället för en skulle vi kunna säga: "De springer hem."

Dem är däremot objektsform. Om jag minns grammatiklektionerna i högstadiet rätt var det fler som hade svårt för objekt än för subjekt, eftersom det finns två olika; direkta och indirekta objekt. De direkta objekten är de som direkt utsätts för något i meningen. Till exempel: "Han lurar kocken." I detta fall utsätts kocken för att bli lurad, vilket gör honom till ett direkt objekt. Om det var flera kockar som blev lurade kan vi istället säga: "Han lurar dem."

Ett indirekt objekt utsätts fortfarande för meningens verb, fast - tänka sig! - indirekt. Man får ibland höra att "åt", "till", "för" eller "mot" följs av indirekta objekt, och det är en god tumregel att följa. Exempelvis kan man säga: "Ge barnen glass." Då är glassen det direkta objektet, eftersom det är den som ges, medan barnen blir indirekta objekt eftersom glassen ges till dem. Lade ni märke till böjningen på slutet? Vi kunde lika gärna ersätta barnen med ett pronomen och då få meningen: "Ge dem glass."

Sammanfattning

De är subjektsformen, och syftar alltså på en grupp som gör något aktivt. Dem är å andra sidan objektsformen, och intar därmed den passiva rollen i meningen. Om du inte vet om du skall skriva de eller dem så kan du ställa dig någon av, eller alla, dessa frågor: "Vem uträttar någonting i den här meningen?" (då kan du identifiera det aktiva subjektet); "Vem utsätts för något i den här meningen?" (då hittar du ett eller flera passiva objekt); eller "Om jag ersätter de/dem med jag/mig, skulle jag då skriva jag eller mig i det här fallet?" (då tar du en genväg genom ett pronomen som du förmodligen har bättre begrepp om).

Jag hoppas att detta inlägg kunde hjälpa dig, om du har svårt för skillnaden mellan de och dem. Jag har mycket att säga om den svenska grammatikundervisningen, men jag vill inte att du skall känna sig dum eller ledsen om du har svårt att skilja formerna åt. När det kommer till kritan är det inte svårare än skillnaden mellan han och honom eller du och dig; det gäller bara att slappna av, glömma vad dina lärare sade om hur Oändligt Svårt ™ det är att lära sig grammatik, och vänja sig vid att identifiera de aktiva respektive passiva delarna av en mening. Ta det lugnt och lycka till!