Boktips: "Berg har inga rötter" av Manne Fagerlind

Häromsistens läste jag en av de mest unika och känslosamma böckerna som jag har läst på länge, och som jag rekommenderar till alla som någon gång har känt en gammal människa. Berg har inga rötter är en bok av den svenske författaren Manne Fagerlind, utgiven 2012.

Boken handlar om Lasse, en frånskild pensionär med en ansträngd relation till sina söner. I bokens början blir Lasse diagnostiserad med Alzheimers. Sedan får man följa två parallella tidslinjer; en där han sakta tappar greppet om verkligheten och blandar ihop händelser och känslor från sitt eget liv; och en om hans yrkesverksamma liv.

Lasse är en tragisk men jordnära huvudperson. Som en känslig, filosofiskt lagd konstnärssjäl blev han utfryst av en mer karismatisk och materialistisk chef på muséet där han jobbade. Samtidigt blev hans ene son en fena på fotboll medan den andre blev en schacknörd. Varken de eller hans fru delade hans intresse för konsthistoria, vilket gjorde honom allt mer inåtvänd eftersom han inte längre fick utlopp för sitt intresse på jobbet.

Hur detta nötte hans familjerelationer är både väldigt trovärdigt och väldigt sorgligt. Lasses hobby och ånger för hur han behandlade sin familj påverkar i hög utsträckning hur hans fantasi kompenserar för hans snabbt upplösande verklighetsuppfattning.

Det är svårt att beskriva en bok med så lågintensiv handling utan att berätta detaljerna. Istället för att försöka vill jag säga att Berg har inga rötter är en bok som ingen annan. Den skildrar åldrandet på ett empatiskt och fördomsfritt sätt. Att Fagerlind har en bakgrund i hemvården märks tydligt.

Två av mina nära släktingar drabbades av demens i hög ålder, och jag känner igen så mycket av hur deras verklighetsbild bröts ned i hur Lasse tänker. Och tillåt mig att återkomma till Fagerlinds fördomsfrihet, för den genomsyrar hans karaktärisering på ett sätt som få författare lyckas uppnå.

Lasse begick många misstag under sitt liv och även på ålderns höst gör han ett och annat som sårar hans barn. Samtidigt drog han många nitlotter i sitt liv och blev själv både missförstådd och medvetet illa behandlad. Allt detta, och Lasses självreflektion, skildras utan boken förefaller dömande. Berg har inga rötter är bland det ärligaste, mest jordnära och - med risk för att låta klyschig - mest mänskliga som jag har läst på länge.

Om du har sett en närstående förändras av demens, om du har erfarenhet av en familj som glider isär genom missförstånd och frustration, eller om du helt enkelt tycker att även den till synes mest alldagliga av människor kan vara intressant, så rekommenderar jag varmt Berg har inga rötter av Manne Fagerlind.

Med det sagt så hoppas jag att du njuter i fulla drag av vad du än läser och jag önskar dig lycka till med vad du än skriver. Vi ses på tisdag!