Berättarperspektiv: Integrerad andra person
När jag skrev om min novell Du har inte långt kvar nämnde jag att jag skrev i ett berättarperspektiv som jag kallade för integrerad andra person. Det berättarperspektivet innebär att det finns ett berättarjag som tilltalar läsaren, som behandlas som en egen karaktär. Det är på grund av läsarens inkludering i berättelsen som jag kallar detta perspektiv för integrerad andra person, eftersom ordinarie andra person innebär att det är protagonisten som är berättelsens "du".
Man skulle ju kunna skriva i första person med ett "jag" som tilltalar ett "du", som inte är läsaren utan en egen karaktär i berättelsen. Det gjorde jag i en något äldre novell, som här på bloggen går under namnet Törnrosa-novellen (eftersom jag byter titel på den vid varenda redigering), som är skriven som ett brev från huvudpersonen till Törnrosa. Det är ett perspektiv som jag kallar riktad andra person, men det inkluderar inte en utomstående, det vill säga läsaren, i berättelsen, vilket det integrerade perspektivet gör.
Varför använda integrerad andra person?
Bra fråga. Det korta svaret är att man bara skall göra det om man har en god anledning, eftersom många läsare inte uppskattar att dras in i skönlitteratur på det sättet. Det kan lätt kännas obehagligt och för intimt. Så om du ska använda det bör det vara för att du vill att berättelsen skall kännas intim och obehaglig.
I mitt fall handlar Du har inte långt kvar om att spöken besätter den sista person de hann tala med innan de dog, raderar deras minnen, styr deras rörelser och talapparater, och till sist dödar dem. Så jag vill att den skall kännas obehaglig. Den är skriven som om huvudpersonen övertar läsaren. Det understryker hur obehagliga spökenas krafter är och novellens tänkta genre: skräck.
Jag skrev ursprungligen Du har inte långt kvar i riktad andra person, men ändrade det just eftersom en testläsare påpekade att integrerad andra person skulle verka ännu obehagligare.
Varför undvika integrerad andra person?
Om du inte vill väcka en obehagskänsla, eller har en annan anledning att vilja få läsaren att känna sig personligen involverad i berättelsen. Inom fanfiction finns en genre, som jag personligen verkligen ogillar, där läsaren är "du" eller "jag" i en relation med någon populär karaktär från berättelsen som man är ett fan av. Även om jag, som skrivet, ogillar just den användningen av integrerad andra person, verkar det vara effektivt, för det är vanligt. Det syftar till att göra texten mer intim.
Men man skall komma ihåg att den här typen av berättarperspektiv är ovanlig av en anledning. Om det inte används med ett tydligt syfte utan bara för att få texten att framstå djärv eller nyskapande kommer det att vara snarare irriterande än intrigerande för läsaren. Har jag själv lyckats använda det på ett bra, givande och icke irriterande sätt? Det vet jag inte, men jag vet att jag använde det av en god anledning och jag hoppas att eventuella läsare, om Du har inte långt kvar blir publicerad, tycker att jag gjorde det effektfullt.
Sammanfattningsvis ...
så rekommenderar jag att prova integrerad andra person om du av någon anledning vill få läsningen att kännas extra intim och vill att läsaren skall känna sig involverad. Tänk bara på att veta varför du väljer att göra läsaren till en karaktär i berättelsen och vad ditt mål med det är. (Att känna till syfte och mål med texten gör den hursomhelst lättare att redigera i efterhand!)
Och med det sagt: lycka till med vad du än skriver, och så ses vi på tisdag!