Berättarperspektiv: Första-till-andra person

I tidigare inlägg om berättarperspektiv har jag kallat detta för riktad andra person, men det låter missvisande så jag har döpt om det till första-till-andra person i brist på ett allmänt vedertaget namn på perspektivet.

Detta är en version av första person. Berättaren är ett jag som berättar sin historia för en annan karaktär. Det finns alltså både ett jag och ett du, men till skillnad från det jag kallar integrerad andra person är "du" också fiktiv snarare än att vara läsaren. Även om jag själv har skrivit i första-till-andra person ett par gånger har jag sällan läst det. De enda publicerade berättelser som jag kan minnas på rak arm är Pappa Långben (Daddy Long-Legs) av Jean Webster, och I will never tell you this av Shaelin Bishop. (Båda är mycket läsvärda!)

När kan man använda första-till-andra person?

Romaner eller noveller som skrivs i brevform skrivs gärna i det här formatet. Breven skickas ju till någon som berättaren känner. Pappa Långben är ett bra exempel; huvudpersonen Jerusha "Judy" Abbott skriver om sin skolgång till sin hemlige välgörare som hon bara känner till som en lång man med långa ben och som hon därför har gett smeknamnet Pappa Långben.

Min egna Törnrosanovell, som inte har blivit publicerad och som jag inte har redigerat på länge, är också skriven i brevformat, som ett meddelande från den trettonde fen till prinsen som skall väcka Törnrosa.

Den främsta anledningen att använda detta perspektiv är om huvudpersonen ser den andra personen som en lika viktig del i berättelsen som den själv. I I will never tell you this ber huvudpersonen David om ursäkt till du:et, Shelby, för att hennes dotter såg honom som sin far mer än hon såg Shelby som sin mor. Shelby är inte avgörande för handlingen, men hon är det för David.

Möjligheter att utnyttja

Känslor

Oavsett hur eller varför man berättar en gemensam historia för en annan person så har det en känslomässig komponent. Man försvarar sig, beklagar sig, ber om förlåtelse, förlåter en annan, eller vad det vara må. Riktad andra person är nästan alltid emotionellt laddad, och det bör du som författare utnyttja till din fördel.

I min Törnrosanovell försöker den trettonde fen rentvå sitt namn. Hon förklarar för prinsen varför hon kastade en förbannelse över Törnrosa med hopp om förlåtelse eller åtminstone förståelse. Sålunda väljer hon att fokusera på följande när hon beskriver förbannelsen hon lade över Törnrosa:

"Det brände bakom ögonlocken och jag vände på klacken för att slippa se henne."

Fundera på hur du kan använda tonfallet och fokuset i din berättelse för att förmedla och utveckla ditt berättarjags känsloliv.

Själva berättelsen är ett ställningstagande

Berättarjaget har i första-till-andra person fattat två avgörande val; att berätta ur sitt perspektiv för en andra person; och att inbegripa de detaljer som utgör berättelsen och utelämna de andra. Även i Pappa Långben, där Jerusha inte själv har valt att skriva till sin välgörare, väljer hon att berätta bokens historia för honom. Hon hade kunnat ljuga eller utesluta de mer personliga anekdoterna, men hon väljer att pappa Långben ska få läsa just hennes berättelse.

Fundera alltså på varför ditt berättarjag vill att din andra person skall höra dess version av historien och hur det kommer att påverka berättelsens stämning och dess detaljval. Första-till-andra personens perspektiv är till sin natur fyllt av känsla, avsikt och syfte. Berättelsens form erbjuder så mycket dramatik som du kan ta vara på!

Fallgropar att undvika

Informationsbrist

Du:et kommer att veta mer om berättelsens bakgrund, karaktärer och handling än läsaren. Att jag:et riktar berättelsen till du:et kan få en att glömma att man själv riktar berättelsen till sin läsare, som behöver få mer förklarat för sig än du:et.

I I will never tell you this beskriver Bishop hur Shelbys dotter, Flynn, ser ut även om Shelby mycket väl vet det. Ändå känns det inte som överflödigt. Detta kan rättfärdigas på två sätt i den novellen.

För det första är huvudpersonen och Flynns far båda kineser, vilket gör Flynns utseende mycket olikt hennes mors, något som påverkar deras relation och hur de uppfattas av sin omgivning. David är långt ifrån den första som påpekar det. För det andra tror David, som titeln antyder, inte att han faktiskt kommer att kunna/våga dela med sig av allt till Shelby, så all information kan tolkas som varande till hans fördel snarare än hennes.

Oklar kronologi

Tänk på hur du återkallar ett gammalt minne tillsammans med en vän eller återberättar en anekdot för någon som delvis var involverad i den. För det mesta börjar du nog inte från början och går raka vägen till slutet. Vi tenderar att hoppa fram och tillbaka, och till och med till helt andra ämnen, när vi talar med varandra. Även om tillbakablickar och abstrakta resonemang absolut är användbara så måste vi tämja dem i skriftlig form för att inte göra dem förvirrande.

Pappa Långben kommer undan det problemet genom brevstrukturen. Jerusha skriver till sin välgörare en gång i månaden, vilket ger varje brev en hanterbar tidsram och tillåter henne att berätta sin historia på ett lättsamt och personligt sätt utan att den blir förvirrande.

En annan lösning är att ge kronologin en inre logik, eller ett inre mönster, exempelvis: scen, scen, tillbakablick, scen, resonemang. Alternativt att inga resonemang eller tillbakablickar får avbryta en scen utan måste komma mellan scenerna. Detta kan verka onaturligt beroende på berättelsens typ, längd och berättarjag, men det kan fungera i vissa situationer.

Föreslaget tillvägagångssätt

Som synes är första-till-andra person ett komplext och ovanligt berättarperspektiv, så det kan verka överväldigande om du är ovan vid att skriva eller läsa det. Jag föreslår att du inte bekymrar dig alltför mycket om detaljerna i första utkastet utan delar upp arbetet.

Det som du bör veta innan du börjar skriva, eller räkna ut tidigt i processen, är vilka jag:et och du:et är, vilken relation som de har till varandra och varför jag:et skriver till du:et. Identifiera en känsla eller föreställning som får huvudpersonen att berätta sin historia på detta vis.

Kronologi, information, språkliga nyanser och tonfall kan du bestämma dig för på förhand men de är lättare att korrigera i efterhand än berättelsens grundorsak. Ta dig inte vatten över huvudet redan i första utkastet, för då är risken att det aldrig blir klart. Om du i andra fall inte bestämmer dig för kronologisk logik eller tonfall innan du börjar skriva så måste du antagligen inte göra det i första-till-andra person heller.

Med det sagt: lycka till med vad du än skriver, och så ses vi på tisdag!