Bemästra längden på dina meningar!

07.11.2021

När man skall redigera prosa finns det vissa saker som är viktiga att hålla i minnet, till exempel att göra sina beskrivningar intressanta eller att se till att de respektive karaktärernas repliker är olika varandra. Det finns ett annat stycke formalia, som jag sällan hör diskuteras inom skönlitteraturen; själva längden på meningarna. Det är nämligen inte bara ordval, ordföljd och syntax som är viktig för läsupplevelsen.

För många korta meningar på raken får texten att kännas upphackad. Det blir svårt att bygga stämning. Tråkigt blir det också. Man tvingas bromsa hela tiden. Punkterna gör texten stel och stolpig. För många långa meningar, fulla med inskjutna satser, ungefär som denna, och med gått om kommatecken; för att inte tala om semikolon, kan å andra sidan i längden göra det väldigt svårt att läsa texten ifråga, eftersom läsaren får intrycket av att en våg av ord sköljer över honom, eller i förekommande fall henne, vilket gör läsningen överväldigande.

Lösningen kan tyckas enkel; variera längden på meningarna! Tyvärr är det lättare sagt än gjort, framförallt när man skriver ett första utkast. Vissa människor, vanligen de som känner sig osäkra på grammatik, tenderar att ha för många korta meningar, medan folk som jag, som är van vid och känner mig säker på komplicerad meningsbyggnad, tenderar att skreva för många för invecklade meningar. Jag måste ofta bryta upp och omformulera meningar när jag redigerar, och någon gång måste jag slå ihop eller utöka meningar när texten känns för upphackad. Här kommer två tips på hur jag gör det:

Tips 1: Bryt ut eller inkorporera kommentarer

Det här låter inte särskilt upplysande vid första anblicken, men den typ av kommentarer jag syftar på går inte att återfinna i replikerna i en konversation. Många författare låter sin huvudperson kommentera en händelse, sina egna tankar eller en annan persons replik. Låt mig illustrera:

"Jag hoppar till när pappa tjuter, precis som han alltid gör när han slår tån i bordsbenet; något han fortfarande ofta gör när han går förbi, trots att bordet har stått på samma plats i ett halvår."

Tänk dig att meningen precis före mitt exempel var mycket lång och meningen före den ganska lång, så att texten börjar kännas tung och trögflytande. De enda händelserna är att fadern tjuter och berättarjaget hoppar till. Nästa sats är en kommentar och de sista två satserna förklarar kommentarer. Det största problemet med den här meningen är egentligen inte dess längd, utan dess repetitiva satsbyggnad och ordval, men den kommer att förbättras när vi följer mitt tips och bryter ut kommentaren. Då kan det istället se ut såhär:

"Jag hoppar till när pappa tjuter. Han har slagit tån i stolsbenet igen; något han fortfarande ofta gör när han går förbi, trots att bordet står på samma plats i ett halvår."

Nu har den korta meningen avbrutit raden av långa meningar och åtföljts av en som varken är lång eller kort, och därmed gjort texten mer behaglig att läsa. Naturligtvis kan detta knep också användas omvänt. Strukturen "Händelse. Kommentar. Ny händelse. Förklaring." kan också bli tråkig och tung att läsa om den överanvänds, och då kan man inkorporera en kommentar i den mening som beskriver händelsen.

Tips 2: Smycka ut eller förenkla vissa fraser

Hur pass utsmyckad och komplex prosa bör vara är en väldigt subjektiv fråga. Vissa, båda läsare och författare, älskar spartansk minimalism, medan andra vältrar sig i komplext bildspråk och ordrika beskrivningar. De flesta texter hamnar på en gråskala mellan de båda extremerna. Trots subjektiviteten kan det vara bra att träna sig att antingen förkorta eller brodera ut sin prosa, om inte annat så för att vänja sig vid olikheterna så att man får bättre kontroll över sin stil. Och det säger sig självt att detaljrikedomen och valet av fraser kan påverka meningarnas längd.

Låt oss börja med ett exempel på utsmyckning. Här har vi den ursprungliga meningen:

"Han drog sin sista suck."

Detta är en vanlig fras som läsaren förstår innebär att "han" har dött, och det är i sig inget fel på den. Icke desto mindre kan man vilja utveckla beskrivningen av "hans" sista stund i livet, särskilt om hela scenen har varit sparsam med ord och med meningarnas längd. Man skulle då kunna utveckla beskrivningen sålunda:

"Med ett rosslande andetag tvingade han i sig den torra, heta luften, men den stöttes ut igen nästan omedelbart och vi satt kvar hos honom; väntade och bad, men hans bröstkorg höjdes aldrig igen."

Inte bara ger den här meningen en tydligare bild av scenen; den är längre och skulle kunna tjäna som ett avbrott i ett stycke där många av meningarna har varit korta.

Nu kommer ett exempel på den omvända strategin:

"Hon betraktade sin lillasysters hår med hänförd min, som om hon aldrig hade sett något vackrare än de svarta lockarna som ringlade sig över flickans huvud som om de egentligen var ormar."

Den här meningen använder flera överflödiga ord och omskrivningar. Om man ser något fantastiskt vackert kan läsaren gissa att man ser hänförd ut, och liknelsen med ormar behöver inte en hel sats. Såhär skulle jag skriva om den meningen:

"Hon betraktade sin lillasysters hår, som om hon aldrig hade sett något vackrare än de svarta lockarna som ringlade sig över flickans huvud som ormar."

Nu är meningen inte bara kortare utan också mer lättläst eftersom jag skalade bort de överflödiga orden som egentligen bara bakar in den viktiga informationen i fluff som inte betyder särskilt mycket i sig.

Jag hoppas att det här inlägget kan vara till nytta för dig när du redigerar. Lycka till, så ses vi på tisdag!

Skapa din hemsida gratis!