Att specificera sin beskrivning

För flera månader sedan skrev jag ett inlägg om hur man kan specificera temana i sin berättelse och varför man bör göra det, och jag tänkte göra en serie av specificitet som en övergripande princip i skönlitterärt skrivande. Detta är andra mitt andra inlägg om specificitet och det kommer att fokusera på prosa.

Det finns få saker som blir sämre av att specificeras, men i viss mån är detta, som nästan allt annat när det gäller prosa, en smaksak. Man skall också komma ihåg att om man skriver ur ett intimt berättarperspektiv, alltså inte allvetande, kan det vara att ens protagonist inte har ordförrådet för att beskriva vissa föremål eller företeelser särskilt specifikt. Till exempel kan bilmekanikerns fru kanske säga att bilen framför henne är en Volvo V70, medan doktoranden i franska inte kan säga mer än att det är en röd bil.

Specificera föremål

Om man läser att det står en krukväxt i ett fönster så säger det inte särskilt mycket. Man vet inte vilken typ av fönster det är, eller vilken växt det är. Sannolikt kommer man att föreställa sig en växt som man själv har och tänka sig ett fönster som ser ut som ens eget, men läsarens vardag har inte mycket med berättelsen man läser att göra, och därmed blir själva berättelsen mindre engagerande och unik.

Den här typen av detaljer är inte bara viktiga för att göra historien mer levande och intressant, utan kan också säga mycket om karaktärerna och deras omständigheter. I fallet med krukväxten i fönstret kan man tänka sig att karaktären som bor i rummet ifråga reser mycket och därmed inte har tid att ta hand om sitt hem lika mycket som en sysslolös pensionär. Då bör ifrågavarande ha en lättskött växt*, till exempel en kaktus, som bara behöver vattnas ett par gånger i månaden. Om man vill kan man såklart även specificera typen av kaktus, men så långt tänker jag inte gå i det här inlägget.

*Det kan i och för sig också antyda att personen ifråga inte har god hand med växter eller är för lat, sjuk eller glömsk för att ta hand om en krävande växt!

Typen av fönster kan å sin sida antyda när huset byggdes, eller vilken typ av område karaktären ifråga bebor, men är sannolikt inte någonting som karaktären själv har valt, förutsatt att ifrågavarande har en hyresrätt snarare än bostadsrätt. Annars kan fönstret bara tjäna som estetisk beskrivning. I det här fallet tänker jag säga att fönstret med kaktusen är ett vridfönster utan spröjsar, vilket är det enklaste fönstret att putsa och därmed understryker intrycket av att personen som bor här inte har tid, ork eller lust att lägga mycket energi på sitt hem.

Specificera färger

Tänk på ordet grön. Föreställ dig fem saker som är gröna. Här har vi min lista: omogna paprikor, basilika, kastanjeblad, havsvatten, vilda undulater. Deras nyanser av grön är väldigt olika. Vissa av dem (basilika och vilda undulater) faller under paraplyet "ljusgrön" och havsvatten är blågrönt, medan kastanjeblad är mörkgröna och omogna paprikor är mörkt gulgröna.

Om din huvudperson har på sig en grön tröja säger det inte jättemycket. En grangrön tröja kommer att ge ett annat intryck än en ljust blågrön, och dessutom är det mindre repetitivt att läsa olika men närbesläktade ord än en upprepning av samma ord.

Specificera verb

Jag vill börja med att säga att risken är stor att man överdriver sin verbspecifikation, framförallt när man skriver dialog och alla viskar, skriker, suckar, mumlar etcetera, med mera. Även om jag inte ogillar specifika uttalningsverb kan det bli överväldigande om man avslutar varje replik med att berätta att talaren vrålar eller snyftar. Vid tillfälle kommer jag att skriva lite tips för dialogtunga scener (men tills dess får du gärna läsa mina fyra tips för att skriva dialog!), men håll tills vidare i minnet att man bör implementera detta råd med måtta.

Verb är ord som beskriver handlingar, och eftersom det finns många olika sätt att utföra de flesta handlingar finns det många synonymer som betyder nästan samma sak, men med vissa nyanser, ungefär som de olika gröna färgerna jag nämnde ovan. Tänk dig till exempel att din karaktär går till stationen för att hinna med tåget, och har gått hemifrån lite senare än tänkt. Om du skriver att ifrågavarande går säger det inte mycket. Läsaren vet bara att han sätter ena foten framför den andra, och ibland är det all information som du vill läsa, men det kan säga så mycket mer att få veta hur karaktären går. Är han eller en tidsoptimist som traskar på i normal takt i tron att han kommer fram i tid ändå? Eller är han en lättstressad man som joggar till stationen?

Man kan också använda verb som inte bara betyder en lite annorlunda sak än det vanligaste verbet, utan som också låter lite annorlunda. Springer barnet över gatan? Eller kutar det istället? Om du skriver att ett barn kutar över gatan låter det lekfullt. Om du däremot skriver att barnet kastar sig över gatan låter det som att ungen är rädd eller rent av panikslagen. Verben påverkar alltså stämningen, och är ett bra ställe att börja leta efter möjligheter att göra din prosa mer intressant, specifik och känsloväckande.